Baddräkt

Strandlivet blev en modeföreteelse i Europa bland ståndspersoner på 1700-talet. Det jämställdes då med badortskulturen som främjade hälsan. Man njöt av havsluften och man kunde också ta sig ett dopp i vattnet. Det var i alla fall inte fråga om att simma och man skyddade sig väl mot solen, eftersom en solbränd hud var ett tecken på ett kroppsligt arbete ända till början av 1900-talet. För stranden skulle man klä sig anständigt, vilket för männen innebar en tredelad kostym med väst. Eventuellt tog man sig ett dopp, antingen badade man naken eller i skydd av nyfikna blickar - eller i en baddräkt som dolde allt. Till exempel på 1870-talet bestod dambaddräkten av byxor som gick ända till knäna, en kortärmad, knälång tunika, strumpor, lätta skor och mössa. För männen utvecklades en hel baddräkt i ett enda stycke före slutet av 1870-talet.

Simning som fritidsintresse började bli allmän först i mitten av 1870-talet och småningom betraktades den som en lämplig motionsform också för damer. Även i Finland började man ge simundervisning, visserligen närmast i syfte att förhindra drunkningsolyckor. Först på 1920-talet började man uppfatta simningen som en källa för rekreation och njutning. Vid samma tid förändrades även inställningen till solbadandet. Idealet blev en sportig, slank och solbränd människa.

Föregångaren till de nutida baddräkterna uppstod i början av 1900-talet. År 1907 anhölls australiskan Annette Kellerman i USA, när hon uppträdde vid en simuppvisning i Boston i en baddräkt som hon själv skapat. Den hela, vida baddräkten som sträckte sig ända till knäna var för mycket för amerikanerna. På 1910-talet blev den dock redan allmän som baddräkt för damer och även byxbenen började bli kortare.

Den dambaddräkt i siden som mottogs till Nationalmuseets samlingar år 2001 representerar ett mellanskede mellan en strikt baddräkt av tyg och en sportigare baddräkt i trikå. Baddräkten har enligt uppgift från donatorn varit i användning i Nastola på 1920-talet och tillhört en mycket storväxt kvinna. Baddräkten är möjligen hemgjord, vilket var mycket vanligt. För att vara en baddräkt från 1920-talet är den synnerligen djärv: vid den tiden hörde det i allmänhet ännu en kort kjol till dambaddräkten. På 1920-talet använde man redan för det mesta trikå som material för baddräkter, men många ifrågasatte dess lämplighet för olika kroppstyper. I fråga om baddräkten av siden kunde meningarna verkligen vara delade.

På 1930-talet kom de första elastiska baddräkterna och deras användningsegenskaper förbättrades.

Baddräkterna utvecklades hela tiden i en riktning där tygåtgången blev allt mindre, men även herrarnas badbyxorna med hängslen höll sig moderna under hela årtiondet. I Finland fanns redan på 1930-talet ett flertal tillverkare av baddräkter, bl.a. Suomen Trikoo.

Följande stora förändring vad gäller baddräkter för damer inträffade på 1940-talet. Den 30 juni 1946 sprängdes efter II världskriget den första atombomben på en liten ö i Söderhavet. Ön hette Bikini. Två franska planerare lanserade - ovetande om varandra - på marknaden en tvådelad baddräkt. Den ena planeraren döpte sin baddräkt till Atomi och den andra till Bikini. Den senare fortlevde på marknaden. Härefter har det inte inträffat några lika dramatiska nyheter i fråga om baddräktsmodet för damer, om man inte tar med toplessmodellen i räkningen. Materialen har däremot utvecklats. Lycra som är det viktigaste materialet i baddräkter togs i bruk på 1960-talet.

Pirkko Madetoja