Hundhalsband, varghalsband

När Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Förordning om jakt och djurfång trädde i kraft i Finland i februari 1868, var den rikliga förekomsten av rovdjur ett verkligt problem. Varg och lodjur kunde åstadkomma förödelse t.o.m. i tätt bebyggda trakter i Nyland och Egentliga Finland ända till slutet av 1800-talet. Under åren 1858-62 dödade rovdjuren i hela landet 2865 hästar, 1093 oxar och tjurar, 4514 kor, 5242 ungboskap, 25 974 får och 3510 svin. Av rovdjuren var det i huvudsak vargar som dödade i synnerhet får, kor och ungboskap.

Hotet från vargar var synnerligen stort i hela landet i slutet av 1870-talet och i början av det följande årtiondet. Den förödelse som galna och vilda vargar åstadkom främst i närheten av Tammerfors och i Åbotrakten fick människorna att gripas av skräck. I tidningspressen publicerades hundratals nyheter och historier om anfall från rovdjur.

En lika stor orsak till anfall från vargar var bristen på hundar. På landsbygden hade en betydande förändring inträffat då en förordning om hundskatt hade utfärdats i maj 1878. För gårdvaren uppbar kommunen en avgift på två mark och hundarna skulle förses med skattemärken. Den ursprungliga avsikten var att få hundar, som sprang lösa, utrotade och att samtidigt förhindra spridningen av rabies. Medan stadsborna kunde tycka att en hundskatt på två mark var en liten summa var man på landsbygden av en alldeles annan åsikt. Hundskatten fick till stånd att antalet hundar sjönk dramatiskt.

Z.Topelius publicerade 18.11.1881 i Hufvudstadsbladet en lång skrivelse om den förödelse som vargarna fick till stånd. "När man vet, hwilken roll hunden härtill spelat i den finska allmogens hemlif, huru han aldrig saknats ens i det fattigaste torp och huru han ständigt warit barnens eller boskapens trogne följeslagare, hwarför han nu försummat sin waktgöring", frågade Topelius. Svaret var klart: hundarna hade på flera gårdar på landsbygden utrotats helt sedan hundskatten trätt i kraft. Topelius föreslog att kommunerna själva skulle få bestämma om hundskattens storlek; skatten kunde t.ex. var 10 penni i stället för två mark. "Musti får behålla sin hals, gården sin wakt, barnen sin utpost och - wargen sin arffiende!"

Tanken på att hundarna skyddade gård och boskap mot vargar bekräftades då man genom en förordning i november 1882 avlägsnade tillsvidare hundskatten från landsbygden. I motiveringen konstaterades, "att minskningen av hundar på en del orter var en följd av beskattningen av hundar. När det dessutom under den tid förordningen var gällande, främst under den senaste tiden hade inträffat att vargar ett flertal gånger hade dödat barn i landets sydvästra delar, och att regeringens åtgärder för att förhindra dessa olyckor hade visat sig vara resultatlösa, är det skäl att anta, att sådana fall skulle ha kunnat förhindras åtminstone i någon mån om man på gårdarna hade hundar som skulle fästa gårdsfolkets uppmärksamhet på hotade faror från rovdjur, har man ansett det vara skäl att göra det lättare att hålla sig med hund på landsbygden".

När kölden var hård strök vargarna i hopp om byte framför allt runt ladugårdar och andra djurstallar. Under kalla vinternätter var hundar som lämnats ute för att vakta gården ett eftertraktat byte för vargarna och de kunde t.o.m. förirra sig in i pörtet efter hunden. Om man rörde sig på gårdsplanen i mörkret, bar man en brinnande fackla för att skydda sig mot vargarna. När vinterkölden var hård och även nattetid skulle en vandrare alltid beakta möjligheten att råka ut för vargar. Vanligen hade den som färdades på vägarna varken eld eller vapen med sig, däremot hade han ofta en hund. Vargarna valde det lättaste bytet och gav sig på hunden, medan övriga som färdades på vägen lämnades i fred.

I början av år 1880 förpliktade senaten att man vid alla kommunala möten skulle fundera på hur man skulle kunna bekämpa vargarna. Jaktsällskap i hela landet ställde sig i ledningen för vargjakterna. Vid intensiva jakter och med hjälp av sk. vargtjutare eller lukatjier minskade vargbeståndet sydväst om linjen Kotka-Gamlakarleby efter senare hälften av 1880-talet, i sydöstra delen av landet ett årtionde senare. I bebodda trakter utrotades vargarna helt. Under åren 1878-1888 dödades enligt statistiken 1826 vargar i hela landet, av dem största delen i Åbo och Björneborgs län och i Tavastehus län.

Pirkko Sihvo

Litteratur:

Jouko Teperi 1977. Sudet Suomen rintamaiden uhkana 1800-luvulla. Historiallisia tutkimuksia 101. Helsinki.

Yrjö Ylänne 1950. Piirteitä metsästysoloista 1800-luvun puolivälistä lähtien. Suomen metsästys. Suomen tiedettä n:o 9. Helsinki.