Dagsverksbräde

Antalet torpare dvs. sådana som odlade på arrenderad jord, ökade kraftigt i slutet av 1700-talet . Detta var en följd av att man bl.a. behövde mera arbetskraft till de stora bondgårdarna och herrgårdarna i och med att jord- och skogsbruksproduktionen växte. Av torparna fick man behändigt hjälp för arbetet på gårdarna, ty jord fick man arrendera i allmänhet endast för odlings- och bostadsbehov sålunda att arrendet betalades som arbetsprestation dvs. som dagsverke. Antalet torpare ökade under loppet av 1800-talet så, att antalet jordbruksarrenden uppgick till 49 000 och antalet självständiga lägenheter till 79 000. De flesta torpen fanns i sydvästra och mellersta Finland. I arrendekontraktet dvs. i torparkontraktet fastställdes antalet arbetsdagar som skulle göras för varje torp samt vad som skulle ges i form av jordbruksprodukter och annan materiell ersättning. Antalet dagsverksdagar varierade från två till sex dagar i veckan beroende på bl.a. torpets storlek. Dagarna indelades i sommar- och vinterdagar och dessutom i mans-, kvinno- och hästdagar. Arbetsdagen kunde om sommaren förlängas t.o.m. till 16-18 timmar, om vintern arbetade man så länge det var ljust. Om sommaren gjordes utearbeten och om vintern gjordes förutom de aktuella jordbruks- och skogsarbetena också olika hobbyarbeten. Eftersom antalet dagsverksdagar i året kunde stiga till flera hundra och då det på de stora gårdarna fanns tiotals torpare, behövde man olika metoder för att hålla antalet dagsverksdagar i minnet.

Förutom de aktuella jordbruks- och skogsarbetena också olika hobbyarbeten. Eftersom antalet dagsverksdagar i året kunde stiga till flera hundra och då det på de stora gårdarna fanns tiotals torpare, behövde man olika metoder för att hålla antalet dagsverksdagar i minnet.

Eftersom läs- och skrivkonsten ännu på 1800-talet var rätt sällsynt använde man som hjälpmedel ett bräde av trä, där man ristade in dagsverksdagarna. Senare tog man främst i de större herrgårdarna i bruk kvittolappar av papp, vilka hade tryckt text, lappar av tenn eller kopparpolletter. Under torparväsendets sista skeden kunde man redan betala arrendet i pengar. Det vanligaste hjälpmedlet, där man ristade in dagsverksdagarna var en träkloss som i Tavastland kallades "pirkka" och i Satakunta "pulkka". Den var en ca 20-30 cm lång träbit, delad i två delar, en för husbonden och en likadan för torparen. När dagen var slut, skar man med kniv eller sågade med en såg ett streck på vardera sidan för att visa att dagen var gjord. Två gånger om året jämförde man strecken med varandra och man räknade ihop dagsverksdagarna.

Ett ovanligare sätt var att märka ut de gjorda arbetsdagarna på ett dagsverksbräde av större format, där det rymdes t.o.m. flera torpares bokföring. Från Rejpelt by i Vörå socken i Österbotten har man till Nationalmuseets samlingar fått ett ca 80 cm långt dagsverksbräde, på vilket man ristat in dagsverken för mer än tio torpare med början från år 1820. Varje torpare har haft sitt bomärke inristat på vardera sidan av brädet. Vid bomärket har man med kniv gjort ett hål som visade att dagsverket var gjort. I fråga om en del torpare har de tidigare inristningarna täljts bort för att få plats för nya. Då brädet hade använts länge, blev det så slitet att man måste ersätta det med ett nytt. Den sista årtalsmärkningen på det här brädet är 1856.

Risto Hakomäki