Skära

Skäran har tillverkats av Johan Stubb (1838-1911) i Sydösterbotten i Esse, som var hans hemsocken. Eftersom den äldsta sonen hade ärvt hemgården, gick Johan Stubb som ung i lära hos en smed. Därefter var han dräng på en gård som tillhörde en släkting. De svåra åren på 1860-talet drabbade trakten så hårt att Johan Stubb beslöt sig för att ge sig av till södra Finland för att söka arbete år 1864, alltså redan före de egentliga hungeråren 1867-68. Järnvägsbyggandet lockade den unge smeden till Riihimäki, där han fann arbete och bostad. Då bad han sin hustru Anna, som stannat i hemsocknen, att flytta till honom med deras två små barn. Anna Stubb vandrade hela den 500 kilometer långa sträckan till fots, skuffande barnvagnen framför sig och ledande kon som de hade ärvt i ett rep efter sig. Skäran var naturligtvis med. Man vet inte hur lång tid resan tog, men då de kom fram hade snön fallit, kon hade man blivit tvungen att sälja och barnvagnen hade bytts ut till en vattenkälke.

Johan Stubb arbetade först på banbygget och fick sedan en stadigvarande arbetsplats som smed och senare som montör på lokomotivdepån i Riihimäki. År 1880 utnämndes han till den förste vagnsinspektören på Riihimäki station. Under sina sista år var han en uppskattad person både i Riihimäki och i sin gamla hembygd, som han ofta brukade besöka. Johan och Anna Stubb hade en stor familj: tio av deras barn blev vuxna. Till deras hus i Riihimäki hörde en ladugård för två kor och andra husdjur. Det fanns således ständigt användning för den skära som husfadern i tiden hade tillverkat i sin hembygd.

Skäran är vacker och i gott skick, till typen en sk. västfinsk skära, vars egg är fäst vid skaftets övre del med en kraftig nit. Längre ner, i ändan av eggen finns en krok, som kilats fast i hålet ovanför fästet med två järnspikar. Eggen har stansad dekor och i övre delen av skaftet ses utskuren dekor. I nedre delen av skaftet, där det finns en typisk, krokliknande utbuktning, har Johan Stubb även graverat in sitt bomärke.

Skäran har mottagits som donation till Nationalmuseet år 2005.

Antti Metsänkylä