Lockfåglar

Sjöfågeljakt med s.k. lockfåglar eller vettar har varit en allmän och tydligen rätt gammal metod. I yttre skärgården och på en del stora sjöar i norra Finland har man jagat sjöfågel med lockfåglar. Man tror att metoden har anor ända sedan 1500-talet. I skogarna sköt man orre med hjälp av lockfåglar, men det torde vara en märkbart yngre sed i Finland. De tidigaste uppgifterna är från 1800-talet, men t.ex. i Baltikum är det känt att orre har skjutits med hjälp av lockfågel redan under 1600-talet.

Man antar att metoden med lockfåglar eller lockdjur ursprungligen har utvecklats ur bruket att använda levande djur. Det är känt att ren t.ex. i Lappland har fångats så, att jägaren har bundit en renko fast vid ett träd och sedan själv stannat kvar för att lurpassa och invänta rentjurens ankomst. Bland de folk som är besläktade med finnarna har t.ex. ostjakerna använt metoden. De lät de tama gässen som de fött upp locka till sig vildgäss från flyttfågelsträck.

De första lockfåglarna, som man tillverkade själv, har troligtvis varit sjöfåglar som man stoppat upp med hö. Med dem har man lockat andra fåglar av samma art på fångstavstånd. Lockfåglarna har förankrats vid en brädstump och lagts i vattnet. Fåglar tillverkades också av olika material, av trä, kork, plåt (orre även av tyg). Användningen av dessa lockfåglar blev med tiden mycket mångsidig. De erfarna sjöfågelsjägarna hade sina knep för varje art, vilka grundade sig på artens beteende, enligt vilket användningssättet bestämdes.

Andra faktorer som bestämde fångstmetoden var tidpunkten, väderleksförhållandena, vindriktningen, fångstplatsen osv. Lockfåglarnas utseende, antal och placering var specifik för varje art. För alfågeln och för knipan måste man ha lockfåglar som såg likadana ut som fåglarna i verkligheten, medan det inte var så noga för svärtans del - skärgårdsborna påstod att svärtan landar t.o.m. i en gammal galosch. Även en mycket klumpigt gjord lockfågel räckte till för att lura småskraken.

Jakten på sjöfågel har i synnerhet i yttre skärgården var ställvis en ganska viktig binäring. En del av fångsten åt man färsk, men största delen saltades. Om fångsten var god, räckte den till både det egna matförrådet och till försäljning. Uppfattningarna om olika sjöfåglars egenskaper som villebråd har varierat under olika tider, likaså bestämmelserna om fångsten av dem i lagar och förordningar och som man ofta har brutit mot.

Antti Metsänkylä