Vällingklocka

På landsbygden, där man inte just hade klockor, delade man i stället in dygnets tider (morgon, dag, kväll, natt) i mindre delar sålunda, att man talade om morgonnatt, gryning, förmiddag, dagtid, middagstid, eftermiddag, kvällsskymning, kvällsmörker och midnatt. Den ljusa tiden indelades i tre eller fyra arbets- och måltidspass.

Fr.o.m. slutet av 1800-talet blev det allmän sed, att man skaffade till gården en vällingklocka som sattes upp på bodväggen, vid stallets eller huvudbyggnadens gavel.

Vällingklockan påminde om en liten kyrkklocka. Genom att ringa i klockan kallades gårdens folk till måltiderna då arbetspasset var till ända. För kockan byggdes ett särskilt litet, dekorativt tak. Ljudet av vällingklockan hördes långt och på det sättet hade grannarna möjlighet att följa med hur punktlig man var med gårdens mattider och med arbetsdagens längd.

Vällingklockan dvs. matklockan skaffades vanligtvis hos mässingssmeden som ett beställningsarbete. Man kunde också förutom tillverkarens namn gjuta in gårdsägarens namn. Ett flertal yrkesmässiga klocktillverkare fanns främst i Österbotten men även på annat håll. Juutila klockgjuteri  inledde år 1881 sin verksamhet i Kaavi i norra Savolax och verksamheten pågår fortfarande vid gjuteriet.

Vällingklockan, som är månadens föremål, kommer från Kiuruvesi i norra Savolax. Den är gjord av mässing och har gjutits år 1912 av Immanuel Väisänen, som var  gravgrävare och klockringare i Kiuruvesi. I klockan finns inskriften "Imma Wäisänen Kiuruwesi" och här finns också två bilder av ansikten, årtalet 1912 samt figurer som påminner om kärvhalvor. Kläppen och axeln är av järn, med vilken klockan har hängts upp sin ställning. Klockan har varit i användning på Pitkäranta gård i Hautakylä i Kiuruvesi.

Risto Hakomäki