Videobandspelare

Eftersom lagring och kopiering av den rörliga bilden - såsom stillbilden och ljudet - är föremål för omvälvande förändringar och digitalisering är dagsaktuellt, är stunden inne för att presentera en videobandspelare från år 1980, vilken finns i museets samlingar.

Redan från televisionens första tider har man strävat efter att utveckla en anordning för att kunna banda TV-program. Under senare hälften av 1950-talet lyckades man framställa de första användbara videobandspelarna. I början av 1960-talet fanns videobandspelare för hemmabruk. I dem gick bildbandet från en spole till en annan. De var stora, tunga och dyra anläggningar. Först då bandspelare med kassetter kom i bruk på 1970-talet började det småningom bli allmänt med videoinspelningar i hemmen. Man började lagra televisionsprogram och för att banda familjehändelser och andra viktiga tilldragelser blev det vanligare att använda videokameror i stället för smalfilmskameror.

Ett fåtal parallella, tekniska sinsemellan konkurrerande system var i bruk på 1970-talet. Ur konsumentens synpunkt var typen av kassett den viktigaste skillnaden i systemen. I det häftiga formatkriget som fördes på marknaden vid övergången till 1980-talet, segrade det japanska JVC som år 1976 kom ut i marknaden med ett system som kallades för VHS (Video Home System), som även de övriga tillverkarna snabbt gick över till och som blev det allenarådande. JVC:s seger baserade sig på två omständigheter: å ena sidan på en smidigare politik vad gäller tillverkningslicenserna jämfört med konkurrenterna, och å andra sidan på att JVC med sitt system lyckades hemföra segern inom den globalt viktiga underhållningsindustrin för vuxna.

VHS-bandspelarna och -kassetterna hann fr.o.m 1980-talet bli allmänna i nästan varje hem, televisionsprogram bandades på tomma kassetter som salufördes speciellt för ändamålet, och filmer och andra kommersiella produkter hyrdes ut eller köptes som färdiga kassetter för hemmabruk. De konkurrerande systemens apparater och kassetter har i någon mån använts också i Finland, men de har av omständigheternas tvång kommit ur bruk för länge sedan.

Användningen av dessa apparater har under detta årtusende fått ge vika för den digitala videoinspelningen. Det finns två typer av den. Man kan använda en s.k. dvd-spelare, av vilka det finns apparater såväl med lagrande funktion som endast för inspelade dvd-skivor. Dessa apparater används i princip på samma sätt som videobandspelare. Hos dem är programmen inspelade på dvd-skivor (digital video disc) i stället för på band. Dvd-skivor kan i likhet med kassetter köpas både som tomma, på vilka man kan själv spela in ett program eller de kan köpas och hyras som färdiga kommersiella produkter. Man kan också lagra med en digiadapter, som är utrustad med en lagringsfunktion och med en hårddisk, så att de program som spelas in blir kvar i apparatens minne och man kan spela upp programmen på nytt.

Bildens videobandspelare är av märket Panasonic och har donerats till museet år 2005. Den är av 1980-års modell, dvs. från en tid då sådana här apparater småningom blev allmänna för hemmabruk. Apparaten är märkbart större än de videobandspelare som senare skaffats för hemmabruk och fjärrkontrollen som hör till apparaten försedd med sladd. I apparaten har i alla fall använts VHS-kassetter och den är såtillvida "modern". Tillsammans med apparaten har en pärm lämnats in, där familjefadern, ingenjören gjort enkla och tydliga bruksanvisningar " meitä perheen naisväkeä varten" (för oss kvinnfolk i familjen) som donatorn, dottern i familjen uttryckte saken. Dessutom finns i pärmen kopior av importörens bruksanvisning på finska. De finns som separata sidor och varje sida har en egen plastficka.

Antti Metsänkylä