Jaktredskap

Armborstet som använts vid jakt ersattes småningom av eldvapen i landets sydvästra och västra delar redan i slutet av 1500-talet. Det allmännaste vapnet var ett flintlås, som laddades från mynningen. Det användes ställvis ännu i slutet av 1800-talet. Flintlåset hade en fängpanna, som fylldes med krut och var därför en viktig beståndsdel. När vapnet avfyras öppnas fängpannelocket mekaniskt, hanen svängs framåt och skrapar flintstycket mot eldstålet - gnistor faller ned i fängpannan och krutet antänds.

Fängpannan fylldes på med krut från ett horn efter att den krutmängd som behövdes vid laddningen hade hällts i pipan. Flintlåset undanträngdes i mitten av 1800-talet av vapen med knallås. Ännu på 1700-talet var studsarnas pipor för det mesta oräfflade men senare tog man i bruk björnbössor med 5-6 räfflor och småkalibriga ekorr- och fågelbössor med 4 räfflor. Hjortbössor som använts i norra Karelen, Kajanaland och i  Nordbotten på samma sätt som sälbössorna i kustområdena hade grova räfflor. De första hagelgevären uppenbarade sig i Finland senast i slutet av 1500-talet. Vapnen tillverkades i allmänhet av bysmeder.

En jägare som använde flintlås- eller knallåsbössa hade med sig allt det som behövdes för att ladda vapnet. Krutet förvarades i ett horn, men hagel och kulor i en läderpung. Ofta behövde man även en mejsel för att lösgöra pipan eller för att putsa fänghålet med. Jägaren bar dessa tillbehör i sin väska utom i landets östra och norra delar, där de hängde i en läderrem som man bar på axeln.

Till Nationalmuseets samlingar har man på 1800-talet fått motta föremål som används vid jakt dvs. krutbehållare tillverkad av en utväxt från björk (fi. pahka), kruthorn, läderpung för kulor och hagel, krutmått, piprensare, skruvmejsel, träkäpp med vilken man tryckte in kulan i pipan. Kruthornen tillverkades av horn från nötkreatur. Hornet i vilket man slagit in en läst kokades mjukt i lutvatten och fick sedan torka. De äldsta kända hornen är från 1600-talet.

Risto Hakomäki