Johan Granboms kompass

Månadens föremål - Januari 2008

År 1917 donerades en liten hemgjord kompass från Närpes till Nationalmuseets samlingar. Kompassen är byggd i en svarvad ask med målad dekor. Den för hand ritade kompasskivan, som inte har någon nål, rör sig under glaset runt en nav av magnetsten. Ännu nästan 200 år efter tillverkningen visar kompassen fortfarande väderstrecken rätt.

Om kompassens tillverkare Johan Henrik Granboms tidigare liv vet man rätt litet. Han föddes i Hessen i Tyskland år 1758, flyttade därifrån till Stockholm och deltog i Gustav III:s krig (1788-90). Efter krigets slut skrev Granbom in sig i kyrkoböckerna i Närpes och inlöste som boplats en liten stuga i byn Västeryttermark, på Frost gårdens marker. Bland ortsborna blev Granbom, som var en utlänning, en gåtfull gestalt. Hans förtegenhet om sitt förgångna satte folkets fantasi i rörelse. Man trodde att han hade flytt undan ett allvarligt, politiskt brott till det avlägsna Finland.

Johan Granbom gifte sig aldrig, men han hade två söner med Anna Sänkström. Granbom försörjde sin familj som spegel- och kompasstillverkare, som målare och förgyllare. Som förgyllare blev han speciellt berömd och arbetade bl.a. i Närpes och Vörå kyrkor. På sina vandringar i byn brukade han sälja sina tavlor.

Johan Granbom dog den 17 september 1825 i en ålder av 67 år. Ännu i början av 1900-talet berättades det i Närpes historier om Granbom och om hur han noggrant bevarade sina yrkeshemligheter: han blandade färgämnen och gjorde mindre förgyllningsarbeten bakom en stängd dörr, i en trång kammare utan fönster och med ett stearinljus som enda ljuskälla. För besökare öppnades dörren endast om denne hade en gåva med sig, såsom ost, en bit smör eller en kanna mjölk. I annat fall hördes en röst från kammaren: "Granbom är inte hemma!". Åt barnen brukade Granbom ge små glasbitar som han själv hade målat.

Kompassen har som uppfinning en lång historia, som anses ha sitt ursprung i det forna Kina, ca 200 år före vår tideräknings början. I de tidigaste kompasserna utnyttjade man magnetsten som förekommer i naturen. Magnetiska skedar gjorda av detta material visade mot söder när de flöt på vattnet. På 500-700-talen utvecklades i Kina magnetiserade nålar, som å sin sida ledde till uppkomsten av olika nålkompasser. Ursprungligen använde man kompasser då man färdades till lands: i de kinesiska kejsarnas s.k. magnetiska vagnar fanns en liten roterande docka som i ändan av sin utsträckta arm hade en magnet som visade mot söder. Inom sjöfarten började man använda kompasser senare, ung. vid övergången till 1000-talet.

Man tror att de magnetiska kompasserna funnit vägen till Europa genom förmedling av arabiska köpmän. Vid Medelhavet kände man redan på 1100-talet till de tidiga kompasserna. När man i större skala började dra nytta av kompasserna som navigeringsredskap på fartyg, innebar det en revolution för hela sjöfarten: man behövde inte längre ty sig endast till himlakropparnas rörelser när man navigerade till sjöss. Kompassen gjorde det möjligt att beräkna seglingsrutten och att bestämma fartygets position på kartan. Kompassens utveckling möjliggjorde de stora upptäcktsresorna över oceaner. Man kände dock fortfarande dåligt till hur de tidiga kompasserna fungerade. Man vet att en del kaptener lär ha förbjudit de ombordvarande att äta lök på sina fartyg, eftersom de trodde att detta inverkade menligt på magnetismen och därigenom på kompassernas funktion.

Raila Kataja

Kompass
Kompass tillverkad av Johan Granbom. Det var främst om vårarna som kompasserna i Närpes var efterfrågade, då man från kustbyarna begav sig på långa sälfångstfärder till sjöss.