Kaffekross från finnskogarna i Sverige

När kaffebönor började vara tillgängliga och kaffedrickandet blev allmänt, måste man mala bönorna hemma. Innan kaffekvarnar med roterande axel och vev, tillverkade av smeder, togs i bruk, använde man olika enkla redskap. Av dem kan nämnas ett avlångt, urholkat trätråg, i vilket man hällde kaffebönorna. Bönorna finfördelades, då man förde kaffekrossens trähjul, som hade handtag på vardera sidan, fram och tillbaka över bönorna i tråget.

Föremålet på bilderna härstammar från det finska området i Östmark i Sverige. Det hör till en samling på 130 föremål, som magister Astrid Reponen samlade för Finlands nationalmuseum sommaren 1932 i Värmland i Sverige och i Finnskoga i Norge. En del av föremålen, inklusive detta föremål, fick hon av målaren Jöns Jonsson.

Skogsfinnar kallade man de nybyggare från Savolax, vilka flyttade till Sverige och en del av dem for vidare till Norge ungefär 1580-1640. En stor del av dem bosatte sig i Värmland, varför de ofta kallades Värmlandsfinnar, men i själva verket var deras bosättningsområde ännu större, från de centrala delarna av Norrland ända till Västergötland. Deras bosättning sträckte sig också till de östra gränstrakterna i Norge till Solørtrakten i Hedmark. En betydande bakgrundsfaktor för flyttningsrörelsen var en ny form av svedjebruk, dvs. att bruka en skogsäng, vilket ökade behovet av nya svedjeområden. Svedjebruket bidrog således för sin del till flyttningsrörelsen. Man har också konstaterat, att flyttningen till Sverige ofta hade ett samband med generationsskiftet på hemgården: när den äldsta sonen ärvde hemgården, begav sig de yngre barnen för att söka nya odlingsområden. Svedjebrukets roll i koloniseringen har kanske överdrivits. Fastän det troligtvis varit den huvudsakliga orsaken till att man begav sig iväg, tillägnade man sig inom kort på de nya bosättningsområdena även andra näringar, av vilka man vid övergången till 1700-talet särskilt bör nämna boskapsskötsel, samt även åkerbruk och fiske.

Savolaxarnas kolonisering av Sverige låg även i kronans intresse: staten började få skatteinkomster från de tidigare obebodda trakterna. Savolaxarna hade dessutom vid den tiden rykte om sig att skaffa många barn. Därför ville man erbjuda dem möjligheter att få egna torp i det egna riket, så att de inte skulle bege sig längre bort. Tiotals svenska socknar hade vidsträckta obebodda utmarker, till vilka man önskade få rikligt med bosättning. Det var så här finnskogarna kom till.

Man räknar med att invandrarna sammanlagt uppgick till ca 13 000. I början av 1800-talet uppskattades antalet skogsfinnar uppgå till ca 40 000, fastän många redan vid det laget hade assimileratas med den svenska ursprungsbefolkningen. Uppfattningen om att de förökade sig rikligt ägde alltså sin riktighet. Assimileringen fortsatte även tills det finska språket försvann bland skogsfinnarna. De sista skogsfinnarna i Värmland, vilka talade savolaxiska, dog på 1960-talet. Nuförtiden kan man säga, att denna flyttningsrörelse har bidragit till att hundratusen av dagens svenskar har finländska förfäder. Eftersom det är modernt att söka sina rötter och forska i dem, har skogsfinnarna ofta lyfts fram som ett populärt tema både i Sverige och i Norge: man forskar i släkter, släktföreningar har grundats, museer och utställningar har öppnats.

Skogsfinnarnas materiella och andliga kultur är ett intressant forskningsobjekt, eftersom de länge bevarade det som de förde med sig från Finland. Från deras kultur har man samlat en hel del material, såväl vad gäller språket som den andliga och materiella kulturen, men den har ännu inte behandlats speciellt mycket. Vad bevisar skogsfinnarnas kultur om kulturens utvecklingsskede i Savolax under den tid då de begav sig iväg, vad har de bevarat, vad har de lärt sig för nytt av svenskarna, vad har svenskarna tillägnat sig om deras kultur? Vi har ännu inte så uttömmande svar på dessa frågor som man skulle tro att materialet ger möjligheter till.

Föremål med anknytning till kaffe har skogsfinnarna med säkerhet tillägnat sig efter att ha bott en längre tid i Sverige, eftersom kaffet varken var känt i Finland eller i Sverige då de utvandrade. Kaffet blev allmänt på den svenska landsbygden vid samma tid som även i Finland, bland skogsfinnarna troligen i början av 1800-talet.

Föremålets trågdel, där man malde kaffet, har yttermåtten 37 cm x 7 cm x 6 cm. Inifrån mäter tråget upptill diagonalt 29 cm mätt, bottnens inre längd är 20,5 cm och den inre bredden 4,8 cm. Hjulet har en diameter på 10 cm och en tjocklek på 3,5 cm. Handtagens längd är ca 10 cm. Trågets botten och hjulets ytterkant har slitits efter flitig användning. I Sigfrid Svenssons artikel Kaffe finns ett fotografi av en likadan kaffekross ur Nordiska museets samlingar, skura från Västergötland. I trågets sida har man ristat in årtalet 1856, som ger en fingervisning om dateringen även för Nationalmuseets föremål.

Av motsvarande kaffekrossar av finskt ursprung med tråg och hjul finns ett halvt dussin i Nationalmuseets samlingar, en kommer från Satakunda, de övriga från svenska Österbotten. Den västra utbredningen tyder förmodligen på att denna typ av kaffekross har kommit till Finland från Sverige.

Antti Metsänkylä

Litteratur om skogsfinnarna:

Eija Lähteenmäki, Ruotsin suomalaismetsien synty. Savolainen liikkuvuus vanhemmalla Vaasa-kaudella. Bibliotheca Historica 77. SKS, Helsinki 2002.

Ilmar Talve, Metsäsuomalaiset ja Suomen kansankulttuuri. Teoksessa: Ulkosuomalaisia. Kalevalaseuran vuosikirja 62. SKS, Helsinki - Jyväskylä 1982.

Kari Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1. Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid. SKS, Helsinki - Vammala 1990.

Kari Tarkiainen, Metsäsuomalaiset sukututkijan näkökulmasta. Genos 68 (1997), s. 98-104.

Litteratur om kaffe och kaffekvarnar i Sverige:

Sigfrid Svensson, Kaffe. Artikel i boken Svenska Kulturbilder. Ny följd, Tredjebandet, Del V. Stockholm 1936.

Sigfrid Svensson, Hur kaffet blev svensk nationaldryck. I boken: Mat och miljö. En bok över svenska kostvanor. Lund 1970.