Miniatyrskrin från 1600-talet

Månadens föremål - Juni 2009

De två förgyllda mässingsskrinen med graveringsdekor är av tyskt ursprung. Utifrån sin miniatyrstorlek och invecklade låsanordning förefaller de i första hand vara föremål för samlare intresserade av mekanik. Som sådana passar de väl in i barockens världsbild, då det var populärt att samla på kuriosa. Det mindre skrinet kan åtminstone förknippas med seden att till bruden ge en penninggåva i samband med giftermål, vilket har varit vanligt t.ex. i Italien och i Nederländerna.

Det större skrinet är tillverkat av Conrad Mann i Nürnberg på 1620-talet. I det mindre skrinet finns inte tillverkarens märke, men det är helt klart från samma tid och av samma ursprung. Möjligen har det tillverkats av Conrad Manns bror, Michael Mann som hade en verkstad i Augsburg.

Låset till skrinen är en fullständig och fungerande miniatyrmodell av låsanordningen till en kassakista i normal storlek. Motiven för graveringsdekoren är från början av 1600-talet och typiska för den här sortens skrin. På det större skrinet finns en bild av Sveriges kungapar Gustav II Adolf och Hedvig Eleonora. Dessutom finns på skrinet bilder av apostlar, en ängel och ett (tyskt?) stadslandskap. Bildmotiven leder tankarna till 30-åriga kriget och till Gustav II Adolfs ställning som "försvarare av den protestantiska tron" i det krig som fördes i Tyskland under åren 1618 - 1648.

De övriga människogestalterna som avbildats på det mindre skrinet föreställer jägare. Men bilden av paret på locket åsyftar på sätt och vis kärlek eller äktenskap (på den tiden och i de kretsar, till vilka skrinen hör, hörde kärlek och äktenskap nödvändigtvis inte ihop): mannen ger kvinnan sitt brinnande hjärta, men föremålet för mannens känslor ser sig själv i spegeln. Enligt emblemlitteraturens synsätt kan kvinnogestalten uppfattas antingen som en symbol för den narraktiga egenkärleken eller som en påminnelse om, att "dygden är viktigare än skönheten". Bildmotivet på locket torde även kunna tolkas som en varning för att äktenskap inte bör ingås lättsinnigt. Det är möjligt att även tolka den skenbart krigiska bilden på det större skrinet som något som framhäver den lutherska fromheten som en grund för äktenskapet .

Pastiglia-askarna i Italien och knottekistjet i Nederländerna hör ihop med bröllopsceremonier. Pastiglia avser i allmänhet dekormålning, oftast växtmotiv, som gjorts på ytan av små metallskrin med ett ämne baserat på bly och ättika. Det holländska ordet knottekistje, "knutskrin" avsåg ett litet skrin i allmänhet av silver, på vilket fästmannen lade en summa pengar inlindat i en duk som knöts ihop och var en gåva till bruden. Denna penninggåva som i likhet med hemgiften som bruden förde med sig, innebar symboliskt att den blivande äkta mannen skulle stå för försörjningen av hustrun. Som av skrinens ringa storlek framgår, var den givna summan i motsats till den ofta värdefulla hemgiften - i bästa fall symbolisk.  Man har kanske också kunnat ge något annat i gåva (ett smycke), ty bevarade skrin av den här typen har ofta inuti beklätts med tyg. Troligtvis har syftet med ett konstfärdigt tillverkat skrin varit att helt enkelt väcka förtjusning. I litteraturen från den här tiden har man inte hittat information om hur dessa skrin har använts.

Via germansk rättspraxis har seden att ge hustrun en s.k. morgongåva ansetts vara en gåva som motsvarar hemgiften. Morgongåvan var hustruns personliga egendom. I allmänhet ansågs den dock vara en sorts "änkepension". I den svenska lagen från år 1734 inskränktes morgongåvan till att bl.a. motsvara endast en bråkdel av mannens egendom och sålunda att fast egendom inte längre fick ges som morgongåva. Småningom sammanföll morgongåvan med de bröllopsgåvor som mannen gav och seden att ge morgongåva avskaffades - i Finland avskaffades seden att ge morgongåva, ett arv från den svenska tiden, genom en kejserlig förordning år 1878.

Det mindre skrinet har tillhört Cronstedtska släkten i slutet av 1700-talet, men vem skrinet har tillhört på 1600-talet eller hur den har blivit släktens egendom är inte känt. Det större skrinet har tillhört samlaren och mecenaten, med. lic. H. F. Antell (1847 - 1893).

Jouni Kuurne