Påskris

Mie virvon virkkiiks,
toisen kerran tuoreeks,
kolmannen imarteeks,
riiheltäs rikkaaks,
kujaltas kuuluisaks,
läävältäs lämpimäks,
lehmästäs voilusikka,
lampaas kaksi kantakoon!
hepo tehköön orriin!
taikinastas kakkara,
kanastas munanen,
isännälle ikä pitkä,
emännälle perä levee,
tyttärelle punanen poski.

Ordet virpoa kommer från det ryska ordet verba - vide. Sedan gammalt har man använt just videkvistar för risning (fi. virpominen), eftersom videbusken hör till de första växterna som vid påsktiden vaknar till liv efter vintern. Videkvistarna är också på grund av sin böjlighet lämpliga för risningen.

I den kristna traditionen symboliserar videkvistarna de palmblad som ströddes framför Jesus då han red in i Jerusalem för sista gången. På ortodoxa områden i östra Finland och i Karelen har man traditionsenligt risat under söndagen före påsk. Det karelska ordet virbo, syftar uttryckligen på palmsöndagarna.

Under den dagen har främst barn och ungdomar redan tidigt på morgonen gått från hus till hus utrustade med dekorerade videkvistar, som föregående kväll har välsignats vid den ortodoxa nattvardsgudstjänsten dvs. vigilian. Med de här välsignade kvistarna vidrörde man (risade) närmast familjemedlemmar, släktingar och grannar. Djuren skulle man helst inte glömma.

När man "risade" läste man en ramsa. Ramsorna lärde man sig hemma av föräldrarna eller av mor-eller farföräldrarna och de kunde variera enligt situationen. När ramsan var som längst önskade man alla, djuren medräknade, lycka och välsignelse och som kortast kunde ramsan lyda t.ex. "Virpoi varpoi vihtat teil, kanan kankust munat meil."  Som avslutning på risandet gav man riset och som lön fick den som utförde risningen sötsaker, ägg eller pengar. Lönen hämtades efter en vecka på påskmorgonen.

Riset som man fick lades antingen utanpå ikonen, i fönstersmygen eller utanpå dörrkarmen: det fick vara synligt ända till vårstädningen. Eftersom de ortodoxa trodde att det fanns en speciell kraft i det välsignade riset kunde man ytterligare schasa efter djuren med det då de kördes ut på bete och önska dem på det sättet ett produktivt år. Samtidigt ansåg man att det skyddade djuren under den långa betesperioden.

Fastän risandet till stor del kan anses vara ett nöje och å andra sidan vara ett sätt att förbereda människorna för stilla veckan - och på samma gång förbereda dem för det ortodoxa kyrkoårets största helg, påsken - har denna sedvänja också kunnat medföra en tillfällig försörjning för de fattiga under dåliga tider. Då risandet spred sig även bland den lutherska befolkningen kunde även fattiga vuxna i början av 1900-talet gå från hus till hus med knippen av videkvistar.

Det östliga risandet spred sig efter kriget med den evakuerade befolkningen från Karelen även till andra platser i Finland och har blandats ihop med trulltraditionen, som ursprungligen kom från Sverige. På grund av den här traditionen förknippas ofta risandet numera med barn som klär ut sig till häxor och som just under påsken går från hus till hus.

Under den senaste tiden har den ortodoxa kyrkan i alla fall eftersträvat att få människorna att återgå till den kristna aspekten på risandet och det är möjligt att just detta har lyft fram diskussionen om vad som är "rätt och fel" i risningstraditionen.  Frågan har enligt tidens anda analyserats bl.a. i diskussionsspalterna på Internet.

Tillverkningen att videkvistar för risning är fortfarande på 2000-talet en viktig del av förberedelserna. Till saken hör att videkvistarna för det mesta används bara en gång. Videkvistar tillverkas årligen alltid på nytt och samma videkvistar används inte längre under följande år annat än att eventuellt dekorera hemmet med.

Materialet för dekorationerna har varierat under olika tider. Man har använt material vilket varit tillgängligt vid den aktuella tiden: man har i god tid sparat t.ex. karamellpapper, köpt silkes- och kräppapper och ibland har även tidningspapper fått duga. Under de senaste årtiondena har färgade fjädrar och piprensare varit de mest använda materialen.

De videkvistar som nu utgör Månadens föremål har mottagits till samlingarna i Finlands nationalmuseum från Sordavala på 1880-talet och från Tohmajärvi år 1916. Den äldre kvisten från Sordavala ingår i de finska nationernas etnologiska samlingar som "leksaks- och nöjesföremål". I samlingskatalogen står det vid föremålet följande: "

Risandet har varit förknippat med recitation dvs. att läsa upp en dikt". Exempel på detta är versen som finns i början av texten. Riset från Sordavala har prytts med brokiga tyglappar, som formats till blommor. Riset från Tohmajärvi har täckts in med pappersremsor och därefter prytts med runda pappersblommor.

Anna-Reetta Rikala