Amuletter

Sankt Göran, helige riddare

kedja fast dina hundar
från sommarnatt till vinternatt
och när min boskap betar på moarna
så gå du i ödemarken
och när min boskap betar i ödemarken
gå du på moarna.
(Norrmark)

Skogens gubbe
skogens berömda konung,
när du hör koskällan,
lägg dig ner på tuvan
göm dina klor i pälsen.
(Kuusamo)

(fri översättning)

Aprilmånad var den tid då man påbörjade förberedelserna för den kommande betessäsongen. Boskapen skulle föras ut från ladugården till betesmarken, där anfall från rovdjuren, vargar och björnar var ett ständigt hot. Därför försökte man på många sätt göra betessäsongen trygg.

Göransdagen den 23 april (fi. Yrjö eller Jyrki) var av tradition den första dagen då boskapen släpptes ut. Sankt Göran, som dog just denna dag år 303 hjälpte enligt legenderna jordbrukarna och boskapsskötarna att skydda djuren för björn och genom att på Göransdagen binda fast vargar, som man trodde att var hans hundar.

Enligt ett gammalt talesätt bär Göran korna fast på ryggen. Göransdagen inträffar tidigt på våren, då det ofta ännu finns snö på marken och is på sjön. Man försökte ändå hålla fast vid traditionen, fastän man bara lät korna komma för en stund ut ur den mörka ladugården för att sträcka på benen. Därefter föstes de tillbaka in i ladugården. Enligt en sed som upptecknats i Kesälahti, lät man boskapen under Göransdagen gå åtminstone till brunnen för att dricka. Om våren var ovanligt sen, kunde man skjuta upp betessläppningen med några veckor dock så, att dagen inföll på samma veckodag som den egentliga Göransdagen.

Natten mot Göransdagen har också kallats roparnatten (fi huutoyö) då allt slags oljud, rop och skrik, skjutande och blåsning i lurar för att fördriva rovdjuren hörde till traditionen redan på 1600-talet. I Egentliga Finland och i Satakunta var det brukligt att vallpojkarna tidigt på Görans-dagens morgon gick omkring och blåste i lurar och bockhorn. De klättrade upp på berg och kullar och blåste i riktning mot alla fyra väderstrecken. Man sade då att vallpojkarna blåste fast vargens mun, så att den inte skulle skada boskapen om sommaren. I mellersta Österbotten känner man till en tradition, där barnen på Göransdagen sprang runt hus och i den närliggande skogen och ringde i klockor. I Savolax och i nordöstra Österbotten deltog också vuxna i traditionen.

Djuren som skulle släppas ut på bete skyddades med hjälp av olika amuletter. Man trodde att amuletterna dvs. föremålen hade en dold, magisk kraft som skulle hålla rovdjuren på avstånd. Ju sällsyntare eller mera avvikande amuletten var, desto starkare var dess kraft.

Björnen var ett synnerligen heligt djur för fornfinnarna. Man trodde att delar av detta djur innehöll en del av rovdjurets styrka och själ. Björntänder ansågs vara mycket effektiva skyddsföremål, som enbart genom sin existens skyddade sin ägare. Därför användes björntänder också för att skydda boskapen då den lämnade den trygga ladugården för att föras ut till skogsbetesmarkerna, där skogens konung hade sitt rike:

När korna släpps ut på bete, skall man fästa 9 björntänder vid koskällan så att de syntes. När björnen sedan kommer och ser dem, rör den inte boskapen. (Keuru)

Vallpojkarna hade björnklor och björntänder i sina påsar. När man således hade tagit bort björnens bästa "vapen", förmår den inte göra något åt boskapen. (Lammi)

På våren när korna och hästarna släpptes ut på bete, lät man dem gå runt en svepask, i vilken det bl.a. fanns huggtand av björn. (Kalvola)

Föremålen på bilden anknyter till hur man skyddade boskapen som släpptes ut på bete. Hålstenen, en s.k. trollsten härstammar från Jaakkima. Den bands om våren runt halsen på en ko " för att rovdjuren inte skulle anfalla boskapen". Björntanden har kommit till samlingarna från Raivola i Laukas. Den hängdes i hästens näsborrar då den släpptes ut på bete. Björnklor är från Sääksmäki.

Raila Kataja

Litteratur:

Kustaa Vilkuna: Vuotuinen ajantieto. Keuruu 1978.

A. V. Rantasalo: Suomen kansan muinaisia taikoja IV. Karjataikoja I - III. Tampere 1933-1934.

Pirkko Sihvo: Mull on kourat kontiolta. Loitsuja ja taikoja. Rauma 1986.

Jouko Hautala: Vanhat merkkipäivät. Hämeenlinna 1974.