Koppningshorn

Med hjälp av koppning avlägsnas ont blod ur kroppen, som gör att man har värk och i stället bildas nytt blod. Men koppning görs inte när månen är i nedan, eftersom det då inte bildas nytt blod och koppningsstället kunde svälla upp. En del människor kunde stå ut med att bli koppad med ett tiotal horn, andra lät koppa sig t.o.m. varje månad, en del en gång, andra två gånger om året, beroende på hur man känner att ens kropp behöver koppas. Det är nämligen så att när kroppen vänjer sig vid koppningen, kräver den det också. (Pielavesi)

Koppning och åderlåtning var vanliga botemedel bland folket långt in på 1900-talet: I nästan varje by fanns en kopperska eller åderlåtare eller vardera. I motsats till de flesta folkliga botemedlen, grundade de sig inte på någon övernaturlig tro, utan de var enkla åtgärder som utfördes av en helbrägdagörare. Bakgrunden till koppningen var uppfattningen om att människans krämpor förorsakades av dåligt blod och att det borde avlägsnas genom åderlåtning eller genom att suga ut blodet genom ett koppningshorn. Man ville låta blodet förnya sig, vilket ansågs även allmänt vara bra för hälsan och många gick för att låta koppa sig regelbundet, fastän de inte ens hade några krämpor.

De som koppade var nästan alltid kvinnor och de utövade sin syssla i en bastu, bykopperskorna i sin egen bastu, ambulerande kopperskor var som helst. Koppningen gick ofta i arv från mor till dotter. Kopphorn gjordes vanligen av horn från ko, ibland även från tjur och den hinna som man fäste nedtill på hornet gjordes av urinblåsan från ett slaktat djur. Kopparen tillverkade sitt kopphorn själv genom att koka, torka det och därefter skära till och slipa det så att det blev lämpligt för ändamålet. Före koppningen gjordes ett hål i huden antingen med ett eggvapen, en koppningskniv eller med ett fabriksgjort redskap som kallades koppningsapparat.

Den här gången presenteras 23 stycken koppjärn samt en koppningsapparat som Nationalmuseet mottog som donation i mars 2010. Dessa koppningsredskap kommer från Kestilä i norra Österbotten och har använts av en fru som synbarligen utövade koppning ända till mitten av 1960-talet. Hon har lärt sig koppandets konst av sin mor, som hade varit kopperska i Savolax. I sin nya hemtrakt i norra Österbotten verkade dottern som kopperska i sin egen hemby och behandlade sina patienter i sin egen rökbastu. Arvingarna berättade, att man fick hinnorna för kohornen från urinblåsorna av slaktade svin, och man kom ihåg att de ofta var lagda på tork i stugans taksparrar. Innan koppningsapparaten skaffades hade även hon använt en koppningskniv med böjd egg, men denna har inte bevarats.

Antti Metsänkylä

Litteratur:

Kansanomainen lääkintätietous. Toim. Matti Hako. Helsinki 1957.

Ilmar Talve, Suomen kansankulttuuri. Mikkeli 1979.

Toivo Vuorela, Suomalainen kansankulttuuri. Porvoo 1975.

Hannu Ylinen, Miten kansa paransi. Joensuu 1990.