Ringkrage från 1700-talets början

För tre hundra år sedan, år 1711, hade området som idag är Finland blivit skådeplats för slag och fejder i samband med Stora nordiska kriget som hade brutit ut år 1700. Före år 1711 hade ryssarna erövrat Viborg och Karelska näset och stora delar av Kexholms län av Sverige.

Läget var oroligt även i nuvarande Norra Karelen och Kajanaland. Plundringståg gjordes till bägge sidorna om gränsen och oroligheterna tilltog också bland annat på grund av den inflammerade relationen mellan lokala stormän och bönder. I gränstrakterna hade också misstron och agget mellan lutheraner och ortodoxa stor påverkan på upploppen.

Den mest beryktade lokala stormannen från Stora nordiska krigets tid var Simon Affleck, arrendatorn i Pielisjärvi, d.v.s. nuvarande Lieksa. Affleck, som var född kring år 1660, hade arrenderat skatterna från Pielisjärvi socken av kronan mot en summa som motsvarade den genomsnittliga skatteinkomsten. Eftersom Affleck indrev sockenbornas skatter till fullt belopp även under missväxtår, som under denna tid var vanliga, blev han mycket hatad.

Hösten 1710 var situationen i Norra Karelen så labil att Simon Affleck började evakuera sina herrgårdar, d.v.s. sina stora gods till Österbottens län. Upphetsade över detta intog bönderna herrgården i Nurmes, men med hjälp av trettio soldater, en skrivare och en dräng fördrev Affleck bondekåren på flera hundra bönder som slagit sig ner i herrgården.

Bonden Meriläinen från Sotkamo donerade redan år 1858 till samlingarna en ringkrage i metall, "fordom tillhörig den ryktbare bondplågaren major Simon Affleck i Sotkamo". På den försilvrade skölden finns Sveriges Karl-kungars förgyllda spegelmonogram. Med skölden följer dess läderfodrade böjda förvaringsfodral.

Ringkragen var ursprungligen en del av soldatens skyddsutrustning, men under 1600-talets senare hälft hade den blivit officerarnas gradbeteckning. Enligt förordningen från år 1697 var överstelöjtnantens och majorens bröstsköld av förgyllt silver och dekorerad med kungens krönta monogram som inramades på båda sidorna av ett palmblad. Kaptenens sköld var i övrigt likadan men den saknade palmblad. Löjtnantens och fänrikens bröstsköld var av blankpolerat silver och dekorerad med ett förgyllt monogram och en krona.

Skölden som ingår i Finlands nationalmuseums samlingar torde alltså vara en löjtnants eller fänriks gradbeteckning från Sverige och den karolinska tiden. Simon Affleck hade i början av 1700-talet utnämnts till löjtnant i socknen och år 1709 befordrades han till gränsmajor för Kajanalands län, så han kunde gott och väl ha kunnat bära en sådan beteckning i början av 1700-talet.

Men hur skulle skölden då ha hamnat i händerna på bonden Meriläinen från Sotkamo? En sannolik förklaring är bonden Heikki Meriläinen som hade köpt Turunkorva gård på 1730-talet. Turunkorva ägdes från år 1704 till år 1725 av Simon Affleck och enligt hävderna skulle Heikki Meriläinen ha arbetat i Turunkorva redan då Affleck ägde godset.

I 1710-talets tumulter råkade även Turunkorva gård illa ut då den blev attackerad. Simon Affleck var inte på plats när attacken inträffade, men hans fru och sju barn tillfångatogs och fördes till Ryssland. Angriparna tände också eld på gårdens byggnader. Simon Affleck själv dog efter kriget år 1725.

Bröstskölden har gott och väl kunnat bevaras i släkten Meriläinen långt över 100 år som ett minne av en man som hade ett starkt inflytande både på deras släkt och på hela regionen. Simon Afflecks eftermäle beskrivs väl av att mycket folktradition och olika minnesuppgifter bevarats om honom. I folktraditionen är uppfattningen om honom mycket negativ, vilket också benämningen Simo Hurtta ("Simon Hunden") som använts om honom avslöjar. Simon Affleck och hans eftermäle har också inspirerat författare och poeter.

Ismo Malinen

Källor:

Erik Bellander, Dräkt och uniform. Den svenska arméns beklädnad från 1500-talets början fram till våra dagar. Kungl. Armémuseums Handböcker 3. Stockholm 1973.

Antti Kujala, Miekka ei laske leikkiä. Suomi suuressa pohjan sodassa 1700-1714. SKS. Helsingfors 2001.

Eino Leino, Simo Hurtta. Runoja Isonvihan ajoilta. Otava. Helsingfors 1904.

Meriläinen-släktens släktsällskaps hemsida.