Textilkonstnär Dora Jung: vardagsrumsgardiner 1961

Finlands nationalmuseum fick en betydande donation med samband till heminredning under tidigt 1960-tal, då redaktör Saara Palmgren hade beslutat att det var dags att låta gardinerna, som prytt familjens moderna vardagsrum en längre tid, gå vidare. Donatorn kände Dora Jung från Zonta-kvinnornas torsdagsklubb, och när familjen behövde något vackert och värdefullt till hemmet på Storsvängen på Drumsö beslutade man att beställa gardinerna till vardagsrummet av konstnären. Hon kom till familjens hem och gardinernas färg valdes tillsammans med henne. Gardinerna hängdes upp kring 1961 och de täckte vardagsrummets fönstervägg på hela bredden.

Inom den finländska designen ville man på 1950-talet skapa en vacker vardag och ett vackert hem. Också dessa gardiner med fågelmotiv är ett uttryck för dessa idéer: konstnären har tagit det vardagliga duvmotivet mitt in i familjens liv i huset, för att liva upp det och ge estetisk inspiration. Väggen med kraftig kulör och levande yta, på vilken ljuset silas olika beroende på tiden på dygnet och året har förmodligen skapat en glad, lugnande men ändå alltid annorlunda atmosfär i sällskapsrummet.

Den stora allmänheten fick beundra detta lysande röda inredningselement i privathemmet på Dora Jungs utställning i Amos Andersons konstmuseum 1968. Tidskriften Omin käsin berömde i sin presentation konstnärens mästerliga hantering av tekniska medel och hennes förmåga att anpassa beställningsverk till både kyrkliga och världsliga utrymmen som enhetliga, högklassiga helheter till miljön. I utställningskatalogen konstaterar Ole Falck följande om Jungs monumentala vävnader: "Förutom de textila kvaliteterna är den bildmässiga lösningen strängt konstnärlig, kompositionen balanserad och harmonisk, förenklingen stram och associationsrik och färgskalan full av mustigt raffinemang. Motivet är ofta så stiliserat att det rör sig i det föreställandes utmarker." Inte heller dessa gardiner som skapats för ett vanligt hem är ett undantag från detta.

Helheten som består av fyra hallonröda längder är vävd med damastteknik av ulltråd i tre olika röda nyanser. Tre av gardinerna består av två längder och den fjärde, omönstrade, av en. Den har enligt donatorn skaffats av praktiska skäl. Dora Jungs vävteknik omfattade ett system för flätning av väften som i årens lopp blev allt mer komplicerat. Duvorna som delvis har skapats genom att fläta väften har ulltråd i olika grå nyanser som accent.

I fåglarna som är glest placerade och delvis försvinner i tygvecken när gardinerna hängs upp har konstnären fokuserat på ytan i stället för att använda den grafiska linjen som ofta ses i hennes tidigare verk; speciellt har hon bemödat sig om variationen i ytstrukturen och starka konturer. Förenklingen och stiliseringen kombinerade med den rika vävningen och valet av färger i trådarna ger en nyanserad sensitivitet i den i sig asketiska kompositionen.

Motivet är så bekant för stadsbor att man nästan hör ljudet av en livligt tultande duvsvärm på en öppen plats när man tittar på gardinerna. Viktigt för helhetsintrycket är också den omönstrade tomma ytan. Modern heminredning krävde en ny, djärv syn även på inredningstextiler.

Vad gäller damast var Dora Jung den som skickligast antog denna utmaning. Hon insåg redan tidigt att den vita damasttraditionen med sina effekter av ljus och skugga var i allt vad det innebär, färger och former medräknade, hopplöst omodernt i detta sammanhang.

Damast är vävteknik som med växelverkan mellan inslag och varp ger mönster med konturkaraktär i väven. Vävsättet uppkom ursprungligen i staden Damaskus i Syrien.

Dora Jung (1906-1980) kom från en finlandssvensk konstnärssläkt. Hon grundade sin egen vävateljé redan 1932 direkt efter att hon utexaminerades från textilavdelningen vid Centralskolan för konstflit. I väveriet tillverkades inredningstextilier, kyrkotextilier, från 1950-talet unika textilkonstverk till offentliga miljöer och några fria konsttextiler. Industriella damaster lät Jung väva vid Oy Tampella Ab redan på 1930-talet. Konstnären tillägnade sig redan från början damasttekniken som hon sedan vidareutvecklade genom att kontinuerligt modifiera sin vävstol. Hon är den bäst kända bland de textilkonstnärer som var med då studier och utbildning inom textilkonst fick sin början i vårt land. Även om konstnären fick beröm för sina vävnader med kraftiga linjer och färgade väftinslag fortsatte hon att bana sin väg mot mönster bestående av olika ytor och helt utan linjer. Den ytstruktur som hon behövde åstadkom hon med hjälp av spiraltekniker.

Textilkonstnärinnan, som under sin livstid belönades flerfaldigt, fick bland annat första pris, Grand Prix, i alla tre triennaler i Milano på 1950-talet. Hon var mycket högt skattad både som konstnär - själv använde hon hellre uttrycket hantverkare - och som person. Jungs rykte som "duvvävaren" har enligt hennes egen uppskattning sitt upphov just i damasten Duvor som belönades på triennalen i Milano 1951. Motivet reproducerades flera gånger under åren och till slut hittade motivet, som även rönte internationell uppmärksamhet, också vägen till dessa gardiner som beställts till ett privathem. Av allt att döma står Kaserntorgets stadsduvor konstnären mycket nära hjärtat.

Päivi Fernström färdigställde i slutet av förra året sin avhandling om finländsk damast och Dora Jung, "Damastin traditio ja innovaatio". Skribenten konstaterar kärnfullt att finländsk damast var lika med Dora Jung. Det är glädjande att det nu finns ett verk som sammanställer och bekräftar uppgifterna om denna finländska pionjär. I samband med sin utställning i Artek år 1977 yttrade sig konstnären på följande sätt om sitt 40-åriga livsverk: "Hela livet med textil - tänk, en sådan tur!".

Outi Flander