Körsläde från Kurikka

Månadens föremål - Januari 2016

Under stenåldern användes slädar som drogs av människor eller djur för att transportera varor och människor vintertid. De äldsta slädmedarna från den tiden är närapå 10 000 år gamla. Frusna vattendrag och myrar var lätta att färdas på och de längsta resorna företogs längs dem under vintern. Ett annat åkdon som också lämpade sig för transporter vintertid var ackjan som påminner om en liten båt.

Dragarbetet sköttes förutom av hund och människa senare också av oxar och hästar samt hos samerna av renar. Det tog lång tid innan ett ordentligt vägnät utvecklades och släden var vintertid det viktigaste transportmedlet fram till 1900-talet. Under långa resor var det bästa transportmedlet en hästdragen körsläde med medar snidade av trädrötter där den lådformade sittdelen var fäst med fjätar som i allmänhet tillverkades av böjt trä.

I västra Finland användes tvåsitsiga, dekorerade kyrkslädar redan på 1500-talet. Sådana och andra åkdon började tillverkas för försäljning bland annat i Österbotten och Tavastland. På 1700-talet var industrin centraliserad till bland annat Tuulos i Tavastland, Valkjärvi och Liperi i Karelen samt Närpes i Österbotten.

Orterna blev kända och berömda för sina goda åkdon och även tillverkaren hade stor betydelse. I början av 1780-talet började släkten Könni som annars var känd för sina golvur tillverka hästkärror, slädar och vagnar i Ilmola. Detta spred sig på 1800-talet till Kurikka och Nopankylä i Ilmola. Tillverkningen av kyrkslädar blev betydligt lättare tack vare det billiga och högkvalitativa smidesjärnet som bruken tillverkade liksom de förbättrade verktygen.

Vid samma tid ökade efterfrågan starkt bland bönderna på grund av att slädar och kärror blev lättare och billigare. Därigenom var inte användningen av dem längre ett privilegium för de rika. De åkdon som tillverkades i Ilmola var framförallt slädar för åkturer till kyrkan, kommunmöten, familjefester och staden. De var utmärkta transportmedel, men man ville också visa sin ställning i samhället med dem.

Körsläde från Kurikka

Månadens föremål är en ensitsig lätt körsläde (inventarienummer KD822) som tillverkats av vagnmakaren och målaren Juha (Juho) Siitala (1807–1874) som var verksam i Kampinkylä i Kurikka. Redan Juhans far Sameli Siltala eller ”Kisko-Sameli” (1784-1830) var en känd tillverkare av åkdon i Viitalankylä i Kurikka.

Båda målade också dekorationer på olika slags möbler. Juha Siltalas son Jaakko Paulaharju eller ”Harjun Jaakkoo” (1835-1915) fortsatte släkttraditionen som en skicklig vagnmakare. Hans son, den kända samlaren av folkliga traditioner Samuli Paulaharju (1875-1944) har i sin bok ”Rintakyliä ja larvamaita” också beskrivit tillverkningen av åkdon i sin hembygd.

Släden är välvd baktill och rak framtill, baktill finns sidostycken invid sätet men annars finns inga sidor. I korgens bakre del, bakom sätet, finns ett litet välvt bagageutrymme. Slädens akter är tillverkad av tre och slädens sidor av två brädor och de är sammanfogade med hörnstolpar. Slädens botten är tillverkad av tre brädor.

Körslädens fjätar är av järn och har varit målade ljusgröna. I botten finns gulmålade stödribbor. Korgen är stödd på medarna med välvda dekorativa järn. Fotbrädan på medarna bakom korgen har varit ljust gulmålad och den är tillverkad senare. Medarna avslutas med små voluter och de är gulmålade. Medarna har järnöglor där skaklarna fästes.

Slädens utsida är målad i rödbrunt och insidan i blått. Utsidan är i korgens övre kant dekorerad med bandformade blommålningar. Blommorna är målade med blå, röd och gul färg. Profillisterna längs slädens kant är grönmålade. Korgens mittområde är avgränsat med två gula och ett grönt band.

I mitten finns en skickligt målad figur i form av ett vapen som efterliknar tyg och tofsar. Mitt på denna figur finns årtalet 1847 och på den andra sidan initialerna H.I. Framför släden, mellan medarna, finns en håldekorerad bräda. Förvaringsfacket baktill är rödsvart.

I Nationalmuseets samlingar ingår flera tiotals slädar som man kan bekanta sig med i Finna-tjänsten som är gemensam för biblioteken, arkiven och museerna.

Föremålet är inte till påseende.

Risto Hakomäki

Källor:

U. T. Sirelius: Suomen kansanomaista kulttuuria. Esineellisen kansatieteen tuloksia I. Otava, Helsinki 1919.

Toivo Vuorela: Suomalainen kansankulttuuri. Porvoo 1975.

Marko Kasto: Mestareita ja oppipoikia: Pohjanmaalla toimineet käsityöläismaalarit. Vaasa 2001.

Raul Pohjonen: De österbottniska allmogemålarna 1750-1900: en matrikel över dekorationsmålarna i Österbotten. Pohjanmaan talonpoikaismaalarit 1750-1900: matrikkeli Pohjanmaalla toimineista koristemaalareista. Kokkola 1993.

Pentti Virrankoski: Myyntiä varten harjoitettu kotiteollisuus Suomessa autonomian ajan alkupuolella. Helsinki 1963.

Eeva Hartikainen: Kansanomainen ajoreki. Tutkielma 1993. Helsingin yliopiston kansatieteen laitos.

Eteläpohjalaiset hevosajokalut (Sydösterbottniska hästfordon).