Souvenir från 1700-talets slut

Månadens föremål - Juli 2016

Solfjädern är målad på pergament. I mitten av den konstfulla, nyklassicistiska dekoren som hämtat inspiration från antika romerska ornamentik har man placerat tre bildfält med kända byggnadsmonument från antikens Rom: i mitten Porta San Paolo och på de mindre medaljongerna rundtemplet vid namn Vestatemplet och Caius Cestius pyramid. Skärmarna är sannolikt av mahogny och deras ytterkanter kantas av tunna intarsiaränder. Dekormotiven, bland annat grotesker, som hämtat influenser från romerska väggmålningar, ramar in landskapsbilderna. Solfjädern som Nationalmuseet köpte 1992 hör till de Antellska samlingarna. Den då inlösta föremålssamlingen består av föremål som tillhört viceamiral C. O. Cronstedt (1756–1820).

Carl Olof Cronstedt tjänade 1776–1779 i den engelska flottan och deltog då i amerikanska frihetskriget – en prestation som ingen annan finländare torde ha uppnått (G. M. Sprengtporten försökte men lyckades aldrig ta sig till USA). Dock tillbringade Cronstedt en stor del av denna tid som krigsfånge. Efter sin återkomst till Sverige beordrades han nästan omedelbart till Livorno, för att på uppdrag av skulptör Johan Tobias Sergel skeppa till Stockholm antika skulpturer som Gustav III hade skaffat. Sitt andra besök till Italien gjorde Cronstedt 1782, då han åter besökte Livorno för att hämta konstverk som kungen skaffat sig på en resa till Italien. På denna resa ledde han hela fartygskonvojen.

Adelssöner (ibland, men sällan även döttrar) lade sista handen på sin ståndsmässiga uppfostran under en Grand Tour, en rundresa som varade flera månader, ofta ett helt år och ibland till och med längre. Ett speciellt mål på denna resa var vanligtvis Italien. Uttrycket ”Grand Tour” användes för första gången 1670 för att beskriva unga engelska aristokratiska resenärers Italienresor och ända sedan början kombinerades i Grand Tour överklasstillhörigheten och ungdomarnas fostran. Trots att ungdomar från hela Europa begav sig på Grand Tour, är det sant att de flesta av dem var britter. I själva verket var Grand Tour ett mer omfattande, allmäneuropeiskt fenomen, i vilket vid sidan av adliga unga män också adelsdamer, konstnärer och akademiska forskare deltog. Syftet med Grand Tour var att öppna sinnet och anamma sig nya intryck. Möjlighet till detta gavs på olika sätt: genom tjänstgöring i ett utländskt regemente, genom studier, genom att bekanta sig med nya städer, nya människor och det sociala livet liksom även kultur- och nöjeslivet (idag skulle man säga ”genom nätverkande”). Antikens klassiska kultur var en del av det gemensamma europeiska kulturarvet och därför var ett studiebesök till Italien, arvtagaren efter antikens Rom, förmedlaren av och den levande fortsättningen på detta arv en väsentlig del av allmänbildningen. Därför var bekantskap med antikens konst och ruiner en central del av en Grand Tour.

Souvenirerna från Grand Tour varierade naturligtvis efter resenärens förmögenhet och smak, men det fanns minnessaker för så gott som alla smaker och plånböcker. I mån av möjlighet kunde man ta med sig hem antika skulpturer från Italien, men också ny målningskonst. I synnerhet engelska adliga köpte Canalettos landskap från Venedig och det var mycket populärt att låta måla ett porträtt av sig själv till exempel hos Pompeo Batoni, Xavier Fabre eller Louis Gauffier, gärna med en italiensk vy som fond. Konkurrensen om de antika skulpturerna var hård mellan de adliga och kungligheter, som exempelvis Gustav III på sin resa 1783–1784. G. M. Armfelt ingick i Gustav III:s resesällskap och han köpte lavyrer med nyklassicistiska motiv i Rom 1784.

Solfjädern skulle vara en passande gåva till en käresta eller blivande brud, men detta handlade det sannolikt inte om för Cronstedt – och solfjädern kan ju också vara en gåva från en annan släkt än Cronstedts. Först fem år efter sin andra Italienresa, efter sin flytt till Karlskrona 1787 lärde nämligen Cronstedt känna sin blivande maka Beata Sofia Wrangel, så därmed kan solfjädern inte vara en gåva åtminstone för denna trolovade; kanske det faktiskt bara är fråga om en souvenir.

Jouni Kuurne