Tvättklocka

Tvättredskapet som infördes i Nationalmuseets samlingar i oktober 2016 marknadsfördes en gång i tiden på följande sätt:

Ett mycket förmånligt erbjudande för husmödrar. Rekord-Sauger – den pålitliga västtyska tvättmaskinen till priset 2.970:-. Låt Er övertygas personligen – utför en tio dagars provtvätt med Rekord-Sauger. Om Ni är nöjd med redskapet behåller Ni det, i annat fall återlämnar Ni det och det har inte kostar Er något att prova. Obs! Vi skickar Er även gratis tvättpulver för provtvätten.

Att tvätta kläder var en typisk kvinnosyssla i det folkliga samhället. Själva tvättandet liksom att lyfta och transportera tvätten var ett tungt arbete, så tungt att det kunde jämföras med skogsarbete och stenhuggning. I början av 1950-talet uppskattade Työtehoseura att tvätten utgjorde en femtedel av allt hushållsarbete.
Tidigare tvättades grövre fibrer genom att koka dem och tunnare fibrer mekaniskt, genom att gnugga tyget mot ett tvättbräde eller slå det med ett klappträ. Brukskläder tvättades vid behov men sängkläder klart mer sällan, vanligtvis ett par gånger per år. Som tvättmedel användes hemmakokt tvål och lut.

Före själva tvättandet fick tvätten ligga i blöt över natten. Eftersom man inte hade rinnande vatten bars tvätten till kokande grytor vid stranden. Där tvättades lakanen på strandstenarna genom att slå hårt på dem med klappträ och sedan skölja dem i sjön. På vintern kokades tvätten i grytor i bastun, fähuset eller tvättstugan och kördes sedan i såar på en vattenkälke ut på isen, där man huggit upp vak för att skölja tvätten i. Tvätterskornas händer blöttes först i hett vatten och sedan i kallt vatten.

De första tvättmaskinerna var roterande trummor där tvätten låg i blöt och roterades manuellt. Apparaten var en träbytta som såg ut som en så och som kallades för husmoderns hjälpreda. När veven vevades började vingarna på locket rotera och röra runt tvätten.

Tvättklockan med vakuum som patenterades på 1940-talet förblev relativt okänd i Finland. Som mottagare av donationen kan jag erkänna att föremålet var helt främmande även för mig. Den nämns emellertid i husmodersboken Emännän tietokirja från 1957 där användningen av tvättklockan instruerades enligt följande: Om man inte har möjlighet att skaffa en tvättmaskin, underlättar också en tvättklocka bykningen avsevärt. Med dess hjälp kan smutsen som lossnat från blötlagda kläder ”skakas” loss, sköljningen går mycket lättare med tvättklockan och lätt smutsade kläder och till exempel strumpor kan till och med tvättas med tvättklockan. Vid sidan av tvättklockor avsedda just för detta ändamål kan också en stor avloppsrensare av gummi användas för att tvätta kläder. För småtvätt lämpar sig även en vanlig liten avloppsrensare.

Personen som ursprungligen använde denna tvättklocka skaffade den när familjens barn redan flyttat hemifrån. Användaren tvättade all tvätt i tvåpersonshushållet med redskapet, först i ett plåtkar och senare i badkaret. Hon köpte aldrig en tvättmaskin, utan använde tvättklockan livet ut, fram till 1991. Donatorn hade gett tvättklockan det skojiga namnet ”tvättsmaskaren”.

Tvättklockan är tillverkad av aluminium och är därför lätt. Skaftet är av trä. Redskapet är 104 cm högt och själva tvättdelen har en diameter på 20 cm. Det tar alltså väldigt lite plats. Det var inte heller något dyrt inköp, i dagens pengar är priset enligt reklamen ovan, 2 970 mark, cirka 65 euro. Redskapet kan alltså med fördel användas för vittvätt i hett vatten och tvättaren behöver inte doppa händerna i det heta vattnet vid tvätt.

Tvättandet underlättades avsevärt när de elektriska tvättmaskinerna kom. Työtehoseura introducerade den eldrivna tvättmaskinen för finländarna 1948. De första elektriska pulsatortvättmaskinerna kom till Finland redan på 1950-talet. Maskinens funktion baserade sig på en pulsator på maskinens innervägg, som ersatte det tunga skrubbandet genom att rotera kläderna i tvättlösning. Användningen av pulsatormaskinerna krävde ändå mycket handarbete, tvättvattnet värmdes upp separat i en gryta och hälldes i maskinen med en hink och även sköljvattnet byttes för hand. Pulsatortvättmaskinerna hade en tömningsslang, men de var inte anslutna till avloppet eller vattenkranen. Maskinerna behövde inte rinnande vatten från vattenledningen och användes därmed bland annat på många lantgårdar ännu på 1970-talet.

Pressdelen på maskinens överdel, som vreds med hjälp av locket, underlättade vridningen av tvätten. Mellan vattenbytena vreds tvätten torr mellan valsarna och vattnet tappades av.
När en liten effektiv centrifug dessutom kom ut på marknaden, dit tvätten kunde lyftas från tvättmaskinen, blev det avsevärt lättare att tvätta kläder i och med att man slapp vrida tunga textiler torra för hand. Den populäraste pulsatortvättmaskinen var engelska Hoover, som blev ett känt begrepp för många år framöver, även om inhemska Upo och Rosenlew snart började tillverka egna pulsatormaskiner. På fem år såldes 30 000 Hoover-tvättmaskiner.

År 1970 lanserade Upo en helautomatisk tvättmaskin. Året därpå fanns det en tvättmaskin redan i 61 procent av hushållen.

Sari Tauriainen

Källor:

Emännän tietokirja II L-Ö. Red. Suova Maija. WSOY. Borgå 1957.

Törmänen Eeva, Käsiä säästävä kone. Tekniikan historia 4/2014.

Vuorela, Toivo 1973. Suomalainen kansankulttuuri.