Detalj från tyget. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

Den brokiga pariserdräkten från Villnäs slott

Månadens föremål - Maj 2018

Nationalmuseet fick 2016 ett betydande tillägg till sin dräktsamling när den svenska friherrinnan Christina Klingspor, f. Sparre, donerade två överdelar till modedräkter från 1840-talet till Villnäs. Dräkterna hade tillhört kvinnor i ätten Mannerheim. Förutom att donationen är förknippad med en hel del finländsk kulturhistoria, utgör föremålen samtidigt ett värdefullt underlag för museets dräktforskning, för både materialens och hantverkets del.

Det ena livet har högst sannolikt tillhört marskalk Mannerheims farmor, grevinnan Eva Vilhelmina von Schantz, det andra mormodern Charlotta Johanna Jägerskiöld. Det sistnämnda är särskilt intressant, eftersom det tillhörande inköpskvittot från Paris finns bevarat. Enligt kvittot är dräkten inköpt i Paris av ”Madame Jilin” den 5 juli 1841. Tydligen hade det unga paret redan kort efter sitt bröllop varit i Paris och gjort klädinköp.

Charlotta Johanna Ottiliana Jägerskiöld (1814–1844) gifte sig med Johan Jakob Julin den 22 maj 1841. Bergsrådet Julin (adlad med namnet von Julin) var inalles gift fyra gånger. Hans första maka var Elisabet Katarina Keckman, dottern till en handelsman från Uleåborg, och hon dog 1815 en månad efter att hon fått sin förstfödda. Den andra makan Emilia Lindsay var en skotsk prästdotter. Även Emilia avled i komplikationerna efter förlossningen av sitt femte barn 1835. Julins tredje och fjärde maka var systrar. Charlotta Johanna Jägerskiöld dog i samband med förlossningen av sitt tredje barn. Julins fjärde giftermål var 1846 med Engel Catarina Lovisa Jägerskiöld, med vem han fick ännu två barn. Charlotta Johannas dotter Hedvig Charlotta Helena von Julin som var född 1842 blev i sin tid mor till marskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim.

Dräkten från Paris, varav endast livet finns bevarad, är av grågrönt pékinsiden med ljusblå ränder, i vilket man vävt in bruna kvistar och turkosa blombuketter med chinétekniken. Benämningen pékin hänvisar till tyget som har ränder i varpets riktning som gjorts med olika bindningar. V-urringningen är stor och dess öppenhet kan regleras med ett bomullssnöre som knyts i nacken. Fållen, som har en liten V-formad snibb, kantas av tre passpoaler. Livet fästs på baksidan med tolv mässinghäktor och det är fodrat med naturfärgad bomull. Ärmarnas foder är stärkt flortyg. De sex intagningarna i framstycket, varav en ännu har benet kvar, ger framstycket formen av en solfjäder. Dekoren på båda sidorna av mittsömmen består av två diagonalt klippta och vikta tygremsor som fortsätter till baksidan och bildar en slags krage över nacken. Tre likadana veck finns på de korta, raka ärmarna. Hantverket är mycket välgjort. Enligt inköpskvittot har det även funnits långa ärmar till dräkten, vilket på den tiden var mycket vanligt av praktiska skäl.

Chiné avser en metod där varptrådarna trycks med flerfärgade mönster innan tyget vävs. Tekniken blev populär i Europa i mitten av 1700-talet när det orientaliska var en fluga i designvärlden. Även om de första exemplen sannolikt kom från Kina, tillverkade man redan på 1760-talet egna varpfärgade chinèsidentyger i Frankrike. Av dem syddes moderiktiga och dyrbara sommardräkter. Ett porträtt av Marie Antoinette, den blivande drottningen av Frankrike, från 1769 visar henne iförd en chinèdräkt. Porträttet skickades till hennes blivande fästman.

I Europa fann man tekniken svår och stora mönster tillverkades endast i Frankrike. Som bottentyg användes vanligtvis tunn taft och färgerna var lätta pastelltoner. Senare kallades dessa sidentyger i England för Pompadourtaft, men madame de Pompadours koppling till denna tygkvalitet är inte entydig. De flesta chinétygerna var franska och betydligt dyrare är de som vävts i England. I Frankrike var sidentyger som färgats med chinétekniken mycket populära på 1770- och 80-talen, men under årtiondet därefter föll de ur modet. De gjorde en stor comeback på 1840–1860-talen. Även om siden inte längre fick samma popularitet som tidigare tillverkades tygerna i Frankrike under hela 1800-talet och fram till 1900-talets början.

I detaljbilden ser man tygets ljusblå ränder i varpen och hur varpen, som är färgad med ljusblått och brunt, på andra ställen bildar blomstermotiv som ser ut att ha målats med vattenfärg. Mönstertekniken som liknar vattenfärgsmåleri och härleds från tekniken ikat kallades i Frankrike för chiné à la branche. I den har mönstret färgats genom att samla ihop trådarna i varpen i knippen, varefter man vävt tyget på sedvanligt vis i vävstolen. Hantverket är tidskrävande och kostsamt. Metoden som kombinerar tryck, vävning och färgning gör varje meter tyg till ett unikt konstverk – intrycket som man får är att tyget är handmålat.

Charlotta Johanna hann inte använda sin mycket åtsittande modedräkt särskilt länge – hon var ju gravid nästan hela tiden före sin tidiga död. Dräkten torde ha gått i arv till hennes förstfödda dotter och via henne till ätten Mannerheim. Att inköpskvittot är bevarat gjorde fru Julins dräkt på en gång intressant. Med hjälp av papperslappen som bevarats av en slump kunde man få reda på det exakta datumet och tygets produktnamn, dräktens ägare och tillverkare.

Detta kan vara det enda plagget av chinèsiden som finns i finländska museers samlingar. Å andra sidan är det också möjligt att vi i framtiden, när mängden forskningsdata ökar, hittar ännu fler exempel på denna fascinerande och på sin tid populära tygkonst.

Av inköpskvittot framgår att fru Julin hade gjort sitt inköp i Hippolyte Delacourties affär på rue dela Paix 22 som sålde bland annat siden och aftonklänningar. Tydligen har det gått åt fyra alnar pekin chinétyg till dräkten. Som pris anger kvittot 150 franc och 50 centimes.

Klänningsliven (2016018:1–2) som tillhört marskalk Mannerheims farmor respektive mormor är utställda på Villnäs slott under sommarsäsong 2018.

Outi Flander

Källor:

Fashion: Collection from the Kyoto Costume Institute, A History from the 18th Century to the 20th Century, Taschen, 2002. S. 56–57

http://thedreamstress.com/2013/07/terminology-what-are-ikat-abr-and-chine/

2016018 1 Pieni
Dräktens liv framifrån. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.
2016018 1 Takaa Pieni
Dräktens liv bakifrån. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.