Nygammalt överdrag för en karmstol i barock

Månadens föremål – Oktober 2019

De sekundära överdragen för sittmöblerna i museets samlingar är en tvådelad fråga. Å ena sidan är överdraget en del av möbelns historia och därför intressant. Ofta kanske det ändå inte går i stil med möbeln och ger därmed ur stilhistorisk synpunkt fel bild av hur möbeln i fråga anses ha ett äkta rätt sorts utseende.

Denna karmstol i barock är tillverkad kring 1710. Stolsmodellen är tidstypiskt engelskinspirerad med högt ryggstöd och tillverkades förutom i England även i bl.a. Tyskland. Stolen är av hassel så den importerades sannolikt till Finland. Ursprungligen har sitsen och ryggstödet varit av flätad rotting, något man överförde från möblerna i den brittiska kolonin Indien. Den flätade rottingen finns kvar under det nuvarande tygöverdraget som täcker ryggstödet på båda sidor. Stolens nuvarande överdrag är av senare tid men dock uppenbarligen från 1800-talet. Stolen kommer från Villnäs slott där det fortfarande finns en pianostol i nyrokokostil med en sits som har ett överdrag i samma slags tyg med ett något annorlunda växtmönster.

Denna karmstols sekundära överdrag kan ändå ha samband med ett visst historiskt sammanhang och därför är det absolut viktigt att överdraget bevaras som det är. Därmed berättar stolen inte i första hand om stilhistorien genom annat än sina utsnidade trädelar. I stället berättar den om ett mer omfattande kulturhistoriskt fenomen som det annars kan vara svårt att hitta konkreta bevis för.

Karmstolens överdrag är i rödbrun shag, dvs. ett slätt, sammetsliknande luddigt tyg, med tryckt blomstermönster. Tyget kan tidsbestämmas till slutet av 1830-talet eller början av 1840-talet, i och med att ett så gott som motsvarande tyg har använts i England för stolar i matsalen i Charlecote Parks herrgård som inreddes 1838, samt i Skokloster i Sverige 1844 där man använde tyget till att beklä tämligen likadana barockstolar med högt ryggstöd som i karmstolen från Villnäs. Tyget i Skokloster köptes i rött, gult, blått och grönt. Vid den tiden var tyget alltså nytt och inte på något sätt stilenligt. Vad motiverade alltså valet av tyget för en över hundra år äldre stol?

Intresset för gångna tider, särskilt medeltiden, blev starkare under 1700-talet, inom arkitekturen i till exempel England (Strawberry Hill) och under 1820- och 1830-talen började intresset omvandlas till mode (Fonthill Abbey). Restaureringarna av kungliga slott blev förebilder: kronprinsarna i Bayern och Preussen köpte medeltida slottsruiner (Hohenschwangau och Stolzenfels) som under 1830-talet återfick den exteriör som motsvarade tidens uppfattning om slottens ursprungliga, ”historiska”, utseende. I Frankrike började man efter kung Ludvig Filips kröning, i mitten av 1830-talet, restaurera gamla kungliga slott (Saint-Cloud, Tuileries, Fontainebleau, Compiègne, Versailles) och senare, under Napoleon III:s tid, även det medeltida slottet Pierrefonds som man fram till dess hade beundrat som en romantisk ruin. Utgångspunkten var att hela den ”historiserande” inredningen, inklusive möblerna, anpassades till byggnadens ålder. Möblemanget kompletterades med antingen nya möbler som tillverkats efter gamla förebilder eller med möbler som kombinerats av delar av äkta möbler. De ursprungliga inredningarna kompletterades med äkta antika möbler. De antika föremålen var centrala delar av den aristokratiska inredningen och de exempel som kungarna gav följdes särskilt hos adeln. Att framhäva den egna släktens ställning och historia var ett sätt att understryka skillnaden mellan å ena sidan högadeln och den övriga adeln, å andra sidan mellan adeln och det allt mer förmögna borgerskapet. Särskilt adeln såg sig själv som en förmedlare mellan det förflutna och nutiden.

Charlecote Park i Warwickshire hade ursprungligen uppförts på 1550-talet och var en representant för tudortidens arkitektur, med interiör från Elisabet I:s tid. Vid slutet av 1700-talet fick byggnaden delvis en ny interiör. I början av 1820-talet beslutade sig den dåvarande ägaren för att ”återbörda” herrgården till Elisabet I:s tid genom att riva inredningen från 1700-talet och låta tillverka nya interiörer i ”nyelisabetansk” stil. Ägaren lät bygga bl.a. den ovan nämnda helt nya matsalen som inreddes att motsvara bilden av Elisabet I:s tid.

På motsvarande sätt inredde man under greve Magnus Brahes tid, på 1830- och 1840-talen, nästan hela Skokloster på nytt och förnyade eller kompletterade existerande inredningar och byggde nya interiörer ”från 1600-talet” som motsvarade periodens uppfattning om stormaktstidens barock. Inredningen skulle beskriva boendemiljön som ställningen som en av rikets mäktigaste släkter krävde, och samtidigt spegla släktens långa historia.

Greve Carl Robert Mannerheim ägde Villnäs i Askais, ett adelspalats från Sveriges stormaktstid, under åren 1863–1881 och karmstolen köptes av honom, uppenbarligen 1881. Samtidigt köpte man även andra barockmöbler från Villnäs till Nationalmuseums samlingar. En del av dem fanns med i Finlands första Konstindustriutställning i Helsingfors som hölls år 1881.

Det sägs att C. R. Mannerheim ville inreda Villnäs så som herrgården kunde ha sett ut under ”sina glansdagar”, dvs. under 1600-talet. Detta innebar ofta barockmöbler – även om de gyllene barockmöbler som Mannerheim ägde i själva verket är från en några årtionden senare tid än själva byggnaden på Villnäs. Det går förstås inte att utesluta att det kunde ha förekommit möbler från olika perioder på Villnäs, vilket var vanligt på herrgårdarna, utan i själva verket är det sannolikt. Om man beaktar hur lite Villnäs användes som bostad i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet är det ändå svårt att säga något om möblemanget eftersom det inte finns några säkra uppgifter. Den enda 1600-talsmöbeln som med säkerhet kommer från Villnäs är ett bord som numera finns i Villnäs kyrka och eventuellt är av tysk tillverkning.

Även om det inte är känt när karmstolen från Villnäs fick sitt överdrag är det otroligt att man skulle ha använt tyget om det var mycket gammalmodigt. Kanske Carl Robert Mannerheim lät göra överdraget under 1860- eller 1870-talet då man hade kunnat använda det till att uppnå uppfattningen om ”historisk sanningsenlighet” som fortfarande rådde några årtionden tidigare. Diskrepansen mellan stolen och överdraget leder även till begränsningar för användningen av stolen för utställningsändamål, men i det här fallet är helhetens betydelseinnehåll viktigare än de enskilda delarna.

Jouni Kuurne

190919 59 19 Tuoli Valok Simo Karisalo Copy
Bild: Simo Karisalo. Museiverket.