Månadens föremål – Augusti 2019

Hemmasnickrade leksaker har varit en viktig del av finländska barns liv fram till 1900-talets början. Köpta leksaker var länge sällsynta och kunde endast skaffas av de mest förmögna familjerna. Gamla, hemmatillverkade leksaker har ändå bevarats relativt lite, eftersom de oftast slets ut i lekar, å andra sidan också för att de inte ansågs ha samma värde som köpta leksaker.

I Finland började leksakstillverkningen som hemslöjdsverksamhet och i små företag under 1800-talet. Den egentliga kommersiella leksakstillverkningen anses ha börjat i Finland i mitten av 1800-talet. Även om det fanns en strävan efter att stödja den inhemska leksakstillverkningen i samband med främjandet av industrin, importerades leksakerna som såldes i butiker ännu länge från utlandet, framför allt från Tyskland och Ryssland.

Trä var länge det vanligaste materialet i finländska leksaker, eftersom det fanns lätt tillgängligt oavsett välståndet. De som tillverkade leksaker hemma visste hur man skulle utnyttja de olika träslagens olika hårdhet, varierande former och mängden kvistar.

Leksakerna försökte efterlikna barnens livsmiljö och således har trädjur varit bekanta vänner framför allt för barnen på landsbygden. Hästleksakernas popularitet berättar om hästens oersättliga roll i människornas liv, såväl som transportredskap som arbetskamrat och reskompanjon. Leksakshästar av trä hör till de äldsta bevarade leksakerna och de har funnits i tusentals år på olika håll i världen. Förutom i Europa har de påträffats åtminstone i Persien, Kina och Egypten. Medeltida europeiska hästleksaker, bland annat käpphästar som var populära redan då, förekommer i illustrationer från den tiden. Ett omnämnande om läderbeklädda trähästar från så tidigt som 1591 finns bevarat. Även gunghästar var kända redan på 1500-talet.

Den äldsta daterade trähästen i Nationalmuseets etnografiska samling är från 1823. Uppgiften om hästens ursprungliga ägare har tyvärr försvunnit i historiens dunkel. Om ägaren berättar numera bara initialerna TJ som är inristade på hästens sida – eller kanske inristningen hänvisar till den som tillverkat hästen? Hästen donerades till museets samlingar 1933 av bonden Viljo Jussila från Tapoila by i Lillkyro.

Denna nästan 200 år gamla häst, som sett många slags tider och under loppet av åren blivit av med sin svans står fortfarande stadigt på sin med av trä. Tillverkningstiden avslöjas av årtalet 1823 som är inristat under meden. Medens framdel böjer sig uppåt och längst fram finns det ett hål med hjälp av vilket man kunnat dra hästen i snön. Den lilla trähästen torde ha varit en kär lekkamrat i snödrivorna, eftersom man varit tvungen att byta ut den utslitna meden. Detta gjordes 1891 och man använde den gamla modellen som förlaga. Det andra årtalet som är inristat på meden hänvisar till detta.

Från 1950-talet ersatte plasten träet snabbt även i tillverkningen av leksaker. Nu när attityderna gentemot plast blir allt mer kritiska och man har börjar inse miljöskadan som plasten orsakar, har även träleksaker börjat uppskattas på nytt. Trä upplevs som ett mänskligt material som åldras och slits med tiden. Gamla träleksaker har en speciell värme och ”i landet av minnen har en okonstlad leksak fått sagohästens vingar.*”

Föremålet är för närvarande inte utställt.

Raila Kataja

Litteratur:

Katri Pyysalo: Puulelujen patinaa. Nukke- ja pukumuseon julkaisu n:o 40. Tampere 2003. *citat: Katri Pyysalo, s. 68

Marja-Liisa Lehto: Huwikaluja lapsille. Vanhat suomalaiset lelut. Hämeenlinna 1996.