Stilig på jobbet

Nationalmuseets samling från självständighetens tid grundades 2017 för att lagra och dokumentera fenomen från 1900- och 2000-talen. I fortsättningen kommer samlingen även att utökas med sådana föremål från senare samtid som tidigare infördes i antingen etnografiska eller historiska samlingar. En av de första donationerna till IT-samlingen är en klänning som dess ägare låtit tillverka före krigen för att användas i arbetet. Ett roligt sammanträffande vad gäller samlingen är att klänningens ägare föddes 100 år innan den nya samlingen grundades. När donationen gjordes var hon alltså lika gammal som det självständiga Finland.

I den historiska samlingen, framför allt i dess äldre delar, har det i huvudsak bevarats festkläder. Förklaringen till detta är naturligtvis av att vardagskläderna allt som oftast slets ut eller återanvändes. Festkläder däremot användes mindre och därför har sådana under årens lopp bevarats även för museer. Klänningsdonationen till IT-samlingen kompletterar på ett utmärkt sätt museets material från mellankrigstiden till temat kvinnorna och arbetslivet.

På 1930-talet återvände den feminina kvinnan till modevärlden och trängde undan pojkflickan (la garçonne). Frisyrerna var längre och ofta lockiga, vilket även kan ses på den vidstående gruppbilden. På dagen iklädde sig kvinnan en promenaddräkt som framhävde midjan, på kvällen var hon en vamp. De första penndragen inom finländsk kläddesign drogs redan på 30-talet och salongsmodet florerade. Bondgårdssonen Kaarlo Forsman (f. 1907) lärde sig tillskärning och sömnad i sina systrars skrädderi i Lojo och genom arbetet som modist i sin hattaffär som han grundade i Lojo som 21-åring. Salon Forsman grundade han i Helsingfors 1937 och dess verksamhet bedrev han vid sidan om hattaffären i Lojo. Forsman värdesatte individualism, elegans och kvalitet i sitt arbete. Den framgångsrika modesalongen stängde 1986.

Toini Kyttälä (gift Stenius) tog studenten 1936 och studerade ungefär ett år, varefter hon arbetade som bokförare och kassörska vid elbolaget Lohjan Sähkö i omkring tio år. I telefon svarade man alltid först på svenska. Toini har berättat att hon fick en hatt tillverkad för sig vid Forsmans hattaffär redan före skolåldern. Det sades att i Lojo ansågs Kalles hattar vara finare än de som tillverkats av hans systrar. Toinis familj anlitade Kalles företag och lät även tillverka sina pälsmössor där. När Toini sedan behövde en lämplig dräkt för arbetet, var det lätt att vända sig till en bekant skräddare. Det räckte med ett telefonsamtal till Helsingfors när dräkten skulle beställas, eftersom Toini hade mycket normala kroppsmått.

Den ofodrade klänningen är avskuren i midjan och sydd av tunt, sidenliknande tyg med små rosa mönster på mörkblålila botten. Utanpåfickorna har en rolig kant av rosa kräpptyg. Modellen lär har designats av Forsman och materialet är företagets mönstrade sidentyg eller eventuellt någon regenatfiber. Framstyckena når ner till höfterna som på en jacka och sprunden försluts med tygklädda knappar. Axellinjen framhävs genom vecken på de korta ärmarna i axelsömmen. Modellen följer kroppens linjer genom intagningar på livet och midjan. Ryggdelen är vid tack vare tre djupa veck från axelstycket till midjesömmen. I kjolen är vecken fastsydda i överkanten och öppna nedtill, vilket gör det lättare att röra på sig. Klänningen har hällor, vilket tyder på att det funnits ett tillhörande skärp. Kragen som syns på gruppbilden har sannolikt varit av samma tyg som fickkanterna.

Toinis dräkt representerar anspråkslöst vardagsmode i Forsmans produktion; i slutet av 30-talet hade salongen ju precis fått igång verksamheten. Dräktens stil och material påminner dock mycket om en sommardräkt tillverkad av helsingforsiska Atelier Manon. Den kommer från samma tidsperiod och har donerats till samlingen av filosofie doktor Riitta Pylkkänen, forskarprofessor inom klädhistoria. Dräkten är sydd av ett svartvitt dubbelsidigt vävt franskt sidentyg med ett bärrismönster. Dräkten är smal och består av en kortärmad jacka med bälte och en kjol. Tygets ljusa sida används i kragen för att skapa liv i den i övrigt mörka helheten.

Dragkedjan sägs ofta ha uppfunnits på 30-talet men den patenterades i USA redan i början av seklet. I slitsarna på kjolar och klänningar användes en dragkedja dock ännu sällan. Annars användes den mycket i kläder och accessoarer såsom portmonnäer, fickor och till och med byxor. Ingen av klänningarna som beskrivs ovan har en dragkedja.

30-talets dräktmodeller var varierande och detaljerade. Romantisk anda skapades med blommönster, skärningar, olika bälten och knappar samt genomtänkta färgkombinationer. Axlarna framhävdes bland annat med veckade puffärmar eller löst sittande tygpartier på axlarna och framför allt med axelvaddar. Även Toinis arbetsdräkt återspeglar dessa tidens fenomen i all sin anspråkslöshet. Det var dock slut på leken när kriget tvingade modet till saklighet. ”En välklädd tjänstekvinna” hade i själva verket dryftats i damtidningarnas spalter redan under det föregående årtiondet, och många företag och banker hann redan tillverka enhetliga arbetsdräkter för sina anställda.

Outi Flander

Länk till Satu Lahtis pro gradu-avhandling som behandlar Salon Kaarlo Forsmans produktion (Hantverksvetenskap 2010, Helsingfors universitet). Lue tästä