Två sjöjungfruar

”En människofisk, vars nedre del består av en fiskstjärt och övre del av ett människovidunder. Med anletet förlamat i ett stumt skri av skräck simmar odjuret i en kraftig crawl med sina fenor och klor.”

Hisnande berättelser, ofattbara föremål – våra samlingar innehåller mångahanda skatter. Föremålet behöver varken vara av guld eller glittra för att vara effektfullt. Varje föremål bär med sig och förtäljer en berättelse, som kan öppna upp ett fönster mot det förgångna. Tillverkningen och användningen av föremålet samt betydelser förknippade med olika skeden i dess livslängd lyfts fram när föremålet kontextualiseras och dess rörelse genom tid och kulturmiljöer undersöks. Varför har det tillverkats, vem har använt det och vad har man tänkt om det? Med vilket större fenomen är det förknippat?

Finlands nationalmuseets etnografiska samling har utökats också med två sjöjungfrur. De dyker tidvis upp när vi söker efter någonting originellt i våra samlingar. Jag stötte på dem för första gången 1996, när jag sökte någonting att ställa fram i en kommande kuriositetsutställning. Där startade min forskningsresa i sjöjungfrurnas kölvatten och jag började hitta information från de mest underliga källor, allra först via ett avsnitt av Arkiv X med "Fiji Mermaid" och vidare i artbestämningen som gjorts vid Naturhistoriska museet – i led med sjöjungfrurna hamnade jag bokstavligen i ett flow.

Till en början kontrollerade jag dock vad som hade fastnat i museets egen håv.

Den första jungfrun (VK765), formgiven i en flytande position, inkluderades i vår etnografiska samling 1867, efter att först ha navigerat från "Sydhavets öar" med sjökapten O. W. Lindholms fartyg till dåvarande Zoologiska museet vid Kejserliga Alexanders Universitet. Föremålet förmodades vara en fetisch, ett slags magiskt föremål, och nästan som för säkerhets skull antecknades det i förteckningen med ”artificiellt”. I mitt eget sinne döpte jag sjöjungfrun till Vetehinen (havsmannen).

Sjöjungfruns crawlande syster (VK5054:71), som fick namnet Vellamo, förflyttades 1925 från Helsingfors stadsmuseum till Nationalmuseets "exotiska samling". Det finns inga uppgifter om varifrån hon har kommit till Finland.

Vem var det egentligen som skapade dessa fruktansvärda sjöjungfrur? Och varför? Kapten Lindholm (1832–1914) seglade både till Alaska med fraktfartyg och med Nordatlantiska valfångstfartyg, och besökte bland annat Palauöarna och av allt att döma även Japan. Åt samma håll ledde ett annat agn, P. F. von Siebolds bok, som beskriver livet i 1820-talets Japan. Anekdoten handlar om en fiskare, som hade tillverkat en sjöjungfru av delar från en apa och en fisk och hävdat att den hade fastnat levande i hans nät. Före sin hädanfärd hade odjuret hunnit uttala en profetia med religiösa undertoner. Se där!

Den nämnda fiskaren var dock inte den enda sjöjungfrumakaren – om han nu ens har existerat. I Japan kallas den traditionella sjöjungfrugestalten för ningyo och enligt sägnen trodde man att när en ningyo fastnade i nätet, så innebar det storm eller olycka och således skulle den släppas tillbaka i havet. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet tillverkades sjöjungfrur i stil med ningyo vid sidan av andra hantverksprov för utställning på misemono-festen. Det är troligt att de första sjöjungfrurna klev ombord på europeiska fartyg vid den holländska handelsstationen i Nagasakibukten under Edoperioden, då övriga Japan var stängt för omvärlden.

Förutom i Japan började man uppenbarligen tillverka dessa simmande varelser också i kustbyarna i Indonesien, Melanesien och Polynesien och sedan såldes de som souvenirer till resenärer och sjöfarare. I tillverkningen användes bland annat delar av djur, papier-maché, tyg och ståltråd. Vetehinen, och likaså Vellamo, har abborrstjärt. Vetehinens käke och tänder är från en ödla och naglarna består av taggar från piggsvin. Vellamos käke är från en fisk med små taggtänder och på fingrarna har hon klor från en hönsfågel. Det finns inget spår av apan.

Olika havsväsen och havsgudar förekommer överallt där det finns vatten och övertygelser förknippade med vattenfolk karakteriserar också den fortsatta användningen av dessa "sjöjungfruförfalskningar". På 1800-talet presenterades de i Europa och USA som äkta sjöjungfrur. De redan på 1500-talet förekommande kuriosakabinetterna – museernas ursprungsform – innehöll alla möjliga förunderligheter, såsom "sjöjungfruben" och narvalars huggtänder som påstods vara horn från de mytiska enhörningarna. I mitten av 1800-talet i New York verkade The American Museum med samma mål – dock hade dess ägare, P. T. Barnum, som främsta mål att tjäna massor av pengar. År 1842 basunerade man ut hans nya dragplåster, som föga förvånande var en sjöjungfru, "the Fiji (Feejee) Mermaid". Den marknadsfördes naturligtvis som ett äkta, om än torkat havsvarelse. En bild på just denna förekom i ett avsnitt av Arkiv X (i menyn i en fiskrestaurang).

Det dröjde inte länge förrän "sjöjungfrun från Fiji" avslöjades vara oäkta, eller snarare ett äkta föremål tillverkat av en människa. Detta förhållandevis oskyldiga lurendrejeri fick dock även en allvarligare följd. Sjöjungfrun blev känd före inbördeskriget i USA, i rassegregeringens tid. Den drogs in i debatter, som företogs om arternas oföränderlighet och den gudomliga planen. Försvarare av slaveriet hävdade att den med sin uppenbarelse bevisade att arter har skapats under olika tider och är permanent annorlunda, och att det således inte heller finns några mänskliga gemensamma nämnare. Charles Darwins Om arternas uppkomst utkom först 17 år efter Fiji sjöjungfruns debut.

Numera har den globalt kända sjöjungfrugestalten särdrag från många olika kulturtraditioner från såväl Afrika som Asien och även Europa. Historiska farleder öppnas även långt bakåt i tiden, ända till de grekiska sirenerna, den indiska mytologins apsara-nymfer – vars namn på sanskrit betyder den som rör sig i vatten – och den senare Mami Wata, som fått sina drag från flera olika afrikanska traditioner. De historiska kopplingarna i bakgrunden till konkretiserade sjöjungfrur, samt tillverkningen och användningen av dem för att visualisera till hälften mänskliga havsväsen, gör dem oskiljaktiga från uppfattningar om havsväsen som en större kategori. Dessa så kallade fejkade sjöjungfrur utgör en droppe i ett stort hav förknippat med havsväsen och havsgudar. De är försök att konkretisera de berättelser och övertygelser som människan har skapat – och även att tjäna pengar på dem.

Vetehinen och Vellamo har strandat på Finlands sjöhistoriska museum och drar sitt strå till stacken i utställningen Polstjärnan, Södra korset. Deras medsystrar finns i samlingarna hos flera museer i såväl Europa som USA, bland annat på Hornimans museum i London och Peabody Museum vid Harvarduniversitetet i USA. De finns även i privata samlingar och under senare tid har det även publicerats anvisningar på webben om hur man själv kan tillverka en sjöjungfru. Den monstruösa sjöjungfrun fängslar än idag: ”A fabricated monster is only one step removed from an imagined one.” (Dance 1976, 8.)

Pilvi Vainonen

Källor och litteratur:

Barnum P. T. 1888. Life of P. T. Barnum Written by Himself. The Courier Coumpany Printers, Buffalo.

Benwell Gwen and Arthur Waugh 1961. Sea Enchantress. The Tale of the Mermaid and her Kin. Hutchinson, London.

Borges Jorge Luis 1987 (1967). The Book of Imaginary Beings. Penguin Books, Harmondsworth.

Coleman Lauren 2009. NINGYO. The Story of Japanese Mermaids, Part 1. Cryptomundo. https://cryptomundo.com/crypto...

Dance Peter 1976. Animal Fakes & Frauds. Sampson Low.

Dance Peter 1978. The Art of Natural History. The Overlook Press, Woodstock.

FAKE? The Art of Deception 1990. Eds. Mark Jones, Paul Craddock and Nicolas Barker. British Museum Publications.

Goodman Ailene S. 1983. The Extraordinary Being: Death and the Mermaid in Baroque Literature. Journal of Popular Culture Vol. 17 No. 3 Winter 1983, 32-48.

Harris Neal 1973. Humbug. The Art of P. T. Barnum. Little, Brown and Co.

Houlberg Marilyn 1996. Sirens and Snakes. Water Spirits in the Arts of Haitian Vodou. African Arts, Spring 1996, 30–35.

Leikola Anto 1992. Seireenien taru: syöjätärlinnuista pikku merenneidoiksi. Portti, 4/1992, 78–85.

Mami Wata. Arts for Water Spirits in Africa and Its Diasporas 2008. Ed. Henry John Drewal. Fowler Museum at UCLA, Los Angeles.

Ningyo: Vintage Japanese Mermaids 2014. Lazer Horse. http://www.lazerhorse.org/2014...

The Feejee Mermaid. The story of history's most famous mermaid, that fascinated audiences in the nineteenth century. Museum of Hoaxes. http://hoaxes.org/archive/perm...

Vainonen Pilvi 1996. Mistä tulet, merenneito? HS, Kuukausiliite, heinäkuu 1996, 34–36.

Vainonen Pilvi 1997. An Event of Curiosity: When a Mermaid Fake Crawled on a TV-Screen. Nordisk Museologi 1997, 1, 107–116. https://journals.uio.no/index....

Vainonen Pilvi 2010. Helinä Rautavaara ja merenneidot. Kuriositeettikabi.net 1/2010, Museion, Turun yliopisto ja Åbo Akademi. http://kuriositeettikabi.net/n...

Werner M. R. 1923. Barnum. Harcourt, Brace and Co.

Viscardi Paolo, Anita Hollinshead, Ross Macfarlane & James Moffatt 2014. Mermaids Uncovered. Journal of Museum Ethnography, no. 27 (2014), 98-116. https://paolov.files.wordpress...

Viscardi Paolo 2014. Mysterious mermaid stripped naked. The Guardian. https://www.theguardian.com/sc...

von Siebold P. F. 1981 (1841). Manners and Customs of the Japanese in the Nineteenth Century. Charles E. Tuttle Co.