Ormens makt

I bondens årscykel ansågs september komma med hösten. Det innebar också en milstolpe i fråga om flera jordbruksarbeten: man flyttade sig redan delvis från åkrarna till gården och boskapen fördes från betesmarkerna till ladugårdens skydd, skörden slutfördes och kvinnorna började med vinterhantverket. Höstens kyla orsakade också förändringar i den omgivande naturen. Efter Syys-Matti (den 21 september) ansågs ormarna ha dragit sig till sina vinteriden och man behövde inte längre vara rädd för dem.

Attityderna gentemot ormar var i bondesamhället av två slag: å ena sidan betraktades ormen som skrämmande hot om vilket bara pratades med omskrivningar, och å andra sidan fungerade ormen som hemmets beskyddare och säkrade husets framgång. Enligt de gamla innehöll ormen makter från en annan värld och därmed ansågs ormen och dess delar fungera som kraftfulla läkemedel: ormens ryggrad hjälpte till med bett och frossa, ormens fett lindrade däremot värk och smärta, ormens hud läkte rosen och bölder, ormens tänder och huvudets ben var lämpliga som många slags magiska föremål. Om man under den kommande vintern ville använda ormar som läkemedel, måste de enligt den gamla tron tas just i september, under veckan då Syys-Mattis dag inföll.

Man har även förknippat massor av andra folkliga trosföreställningar med ormen: Ormens makter ansågs förbättra fångstredskapets och vapnens effektivitet samt skydda ett barn som låg i en vagga mot grannens onda öga. Om man dödade en orm som hade en groda eller en fågel i munnen och lyckades separera dem, fick man helarens förmåga. Om man kunde ta ett grässtrå ur en simmande orms mun, garanterade detta en säker seger om man ställdes inför rätta. Med ormens hjälp ansåg man också kunna göra skada genom att få en björn anfalla grannens boskap. Ormen användes också för att förutspå, dess framträdande på gården innebar död och en orm i en dröm förutspådde också något ont. Ormarna troddes även vakta skattgömmor och fungera som hjälpdjur för trollkarlar.

Särskilt i östra Finlands och Karelens berättartraditioner förekommer så kallade tama ormar som troligen lånats från Baltikum. Denna tradition är speciellt kopplad till mjölkproduktion, boskapens välbefinnande och produktivitet. Den utfodrade ormens roll var även förknippad med att garantera husets framgång och skörd. De tama ormarna matades med nymjölkad komjölk. Om en tam orm dödades, trodde man att det skulle leda till förlust av boskapslycka och till att husets bästa ko ska dö. Ofta har stenformationer, gamla bastubyggnader och husets ugns underlag nämnts som boplatser för de tama ormarna. I folktron var dessa kontaktpunkter med andra världet.

När ett stort antal ormar sågs på våren, trodde man att de processade. De ansågs då reda ut sina ömsesidiga ärenden och planera för den kommande sommarens vistelseplatser. Vid det så kallade tinget placerade sig ormarna i ring, huvudet mot mitten av ringen. En slät, rundaktig, så kallad ormsten som var mindre än ett ägg låg mitt i ringen. Den skickades runt i ringen från orm till orm. Varje orm måste bita ett märke på den med tänderna. Den kronförsedde ormkungen övervakade ritualen. Det troddes att om man råkade stöta på ormtinget och lyckades få tag i tingstenen, visste man att man hade ett effektivt magiskt redskap. Det fungerade som skydd för farliga projekt och skyddade även brudföljet och liktåget. Berättelsen om ormkungens gyllene krona torde härstamma från snokarnas gula och distinkta fläckar på nacken.

Från Bibelns berättelse om syndafall kommer tron att det är en kristen plikt att döda ormar. Genom kristendomen började man betrakta ormen som djävulens skapelse och det svekfullaste av alla djur på jorden. Det fanns många föreställningar som förknippades med att döda en orm: ”Om man dödade en orm fick man nio synder förlåtna, men om man inte dödade den fick man nio fler synder.” Alla var också tvungna att döda minst en orm medan de levde, ”annars ska Gud tvinga döda en orm med lillfingret i himlen”.

Idag är både snoken och hasselsnoken fridlysta i Finland. Huggormen är den enda vilda reptilen i Finland som ännu inte har fridlysts. Dess bestånd sjunker kraftigt.

Raila Kataja

Källor:

Huvinen Juha 2014. Kodinhaltija, noidan liittolainen ja Tuonelan musta peto. Elätti- ja haltijakäärmetarinat ikkunana suomalaiseen käärmeperinteeseen. Turun yliopisto, uskontotiede. talonpoikaiskulttuurisäätiö.fi/images/j-huvinen-gradu.pdf (viitattu 11.8.2021)

Pulkkinen Risto 2014. Suomalainen kansanusko. Samaaneista saunatonttuihin. Helsinki, Gaudeamus.

Pulkkinen Risto & Stina Lindfors 2016. Suomalaisen kansanuskon sanakirja. Helsinki, Gaudeamus.

Vilkuna Kustaa 2002 (1950). Vuotuinen ajantieto. Vanhoista merkkipäivistä sekä kansanomaisesta talous- ja sääkalenterista enteineen. Helsinki, Otava.