För hundra år sedan – pojkflicksmode på 1920-talet

Månadens föremål – April 2021

Vi föreställer oss ”det glada 20-talet” som en tid av glittrande skjortklänningar och pärlband som svängde i takt med jazzmusiken. Den livsglädje och eufori som började när första världskriget var slut fortsatte ända till börskraschen 1929. Tidens mode var en unik kombination av fjärran länders exotik och modernism med framtidstro, vilket även var kärnan i art deco-rörelsen. Samma estetik var 1909–1939 förhärskande inom arkitekturen, ornamentiken och textilierna. Man ska inte tänka på art deco som en arkitektonisk stil, utan snarare som ytornament. Under mellankrigstiden påverkade art deco även konst, film och fotografi. Benämningen började användas först i slutet av 1960-talet.

Art deco använde sig av stilisering och lånade från den nationella traditionen, folkkonsten och forntida kulturer och hämtade inspiration ur avantgarde-konsten. Nämnas kan fauvisterna och kubisterna i Paris, futuristerna i Italien och konstruktivisterna i Ryssland. Avgörande för framför allt modets utveckling var balettensemblen Ballets russes flytt till Paris 1909. Främst bland dem som inspirerades av den balettstorm som ryssarna gav upphov till fanns modeskaparen Paul Poiret. Samarbetet mellan avantgarde-konstnärerna och modeskaparna blomstrade. Tidens anda kommer även till uttryck i det sensationella fall som vållade uppståndelse i världen 1922, dvs. fyndet av pojkfaraon Tutankhamons bländande gravskatter, som skapade en riktig Egyptenfeber och ledde till att man började glorifiera lyxmaterial. Kvinnornas frigörelse och den allmänna liberalismen förändrade kvinnans roll i samhället, och det syntes framför allt i modet. Den första faktiska stilen för den moderna kvinnan föddes. Paris var fortfarande modets huvudstad.

1 Art deco-andan hittade ända fram till begravningskonfekten. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

2 Loja och Eva-Lisa Saarinen planerade och färdigställde denna sidenbatikduk i Hvitträsk 1922 som 50-årspresent till Eliel Saarinens bror. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

Forskning visar tydligt hur nära sammanlänkade modets utveckling på 1920-talet och art deco var, båda gav varandra näring. Detta avspeglar samtidigt modets komplexitet, sammansatthet och mångformighet. Även om kvinnornas klädsel kan beskrivas som knapp omfattade den i själva verket även mycket annat än unga kvinnors (flapperflickor) frigjorda la garçonne-stil och klockhattar. Man sökte det exotiska och tillägnade sig å andra sidan moderniteten hos tidens stadsliv. Kvinnans kropp utplånades nästan helt och så även midjan. Uppmärksamheten koncentrerades till höftpartiet, som framhävdes på olika sätt. Skärningen var lådliknande, men det raka och släta tygmaterialet utgjorde ett ypperligt underlag för konstnärliga motiv: broderier och applikationer samt stiliserade, naturalistiska eller geometriska tryck. Som inspirationskällor fungerade orientalismen inom den ryska baletten, djur- och blommotiv från Kina och Japan, bilder föreställande det forntida Egypten, afrikansk konst och traditionella ryska motiv. Kimonoskärningen hämtades från Japan, och den kinesiska ornamentiken tillämpades på aftonklänningsmodet. Traditionella ryska dräkter och huvudbonaden kokoshnik, som även influerade tiaraformgivningen, var också populära. Med ryssarna kom även en förkärlek för pälsdekorationer.

3 Den konstfärdigt broderade kaftanliknande rockklänningen är en gåva från Kina från övergången mellan 1920- och 1930-talet. På insidan av ärmlinningarna finns en 16,5 cm bred remsa av vit sidensatin som täcks av samma slags flerfärgade sidenbroderier som finns på de band som löper längs kanterna och på kragen. Motiven består av kvinnor som utför olika sysslor samt naturbilder. Den mörkblå satinen är helt och hållet täckt av broderier som gjorts med silkestråd i vitt och olika blå nyanser samt av stora blommor och fjärilar som broderats med guldtråd. Broderierna har dels gjorts med schattersöm och dels med stygn som påminner om knytstygn och som är typiska för kinesiskt broderi. Bild: Museokuva Matti Huuhka & Co. Fotograf: Johnny Korkman.

4 Statyetter: en rysk bondekvinna, S:t Petersburg 1919 och en ung man som spelar dragspel, Sovjetunionen, guvernementet Novgorod, Volchov 1924. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

Variationerna i kjollängden skildrar för sin del modet under tidsperioden: 1919–1923 gick kjolen ner till vristen och höjdes till knäet fram till 1928, då Jean Patou släppte ner fållen först baktill och sedan på sidorna. De långa kvinnliga aftonklänningarna i början av decenniet blev till korta charleston- och jazzdansklänningar, och rörelserna framhävdes av boor som nonchalant kastats över axeln. Under den senare halvan av decenniet började modeskaparna återigen ”komplicera” de raka klänningarna som var alltför enkla att kopiera. Klänningarna började återigen få formfulländade drag och midjan återvände till sin plats. Den ryska färggrannheten gav plats för en sportig, mer kubistisk stil. Ornamentiken försvann och den svarta färgen var trendig vilken tid på dagen som helst. Chanel skapade bijouterier för att komplettera sina enkla dräkter.

När första världskriget var över hade även klädmodet i Finland hunnit ta ett långt kliv från jugendkurvorna kring sekelskiftet 1900 via den klassiska pelarsiluetten till den förenklade skjortliknande klänningen, vars effekt grundade sig på de drömlätta tygkvaliteterna som doldes under den glittrande ytdekoren. Klänningens skärning var ofta av underordnad betydelse. Målet var tvådimensionalitet. Brösten plattades till med ett slags kroppsbälte. Eftersom halsöppningen dessutom hade en lika stor urringning både fram och bak kunde man enligt kritikerna inte alltid se vad som var fram och bak på kvinnorna. Håret klipptes i en slät page, polkahår, och ondulerades eventuellt. När kjolarna blev kortare började underbenen synas och strumporna blev viktigare. Dyra material och utsmyckningar fullbordade den enkla skärningen. Pärlbroderade klänningar tillhör de vackraste aftonklänningarna från 1920-talet också i Finlands nationalmuseums samlingar. Man vet att Ateljee Ika och Stockmanns syateljéer anlitade ryska emigranter för att utföra broderierna, som tog lång tid och krävde stor skicklighet.

5 De pärlprydda aftonklänningarna i crêpe de chine från 1924 har tillhört fru Lydia Ingeborg Keirkner, f. Bremer. På den ena dras blicken till det pärlbroderi i en ljuv nyans som finns vid höften och på den andra till silverspetsen och skärpet av silverbrokad. Bild: Museiverket.

6 Detalj från pärlbroderiet. Bild: Jan Lindroth.

7 Långa strumpor i tunt stickat violett silke, söm baktill. På båda sidorna om vristen finns ett dekorativt pilmönster. Detalj ur pilmönstret. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

Det självständiga Finland firades för första gången med en kvällsfest 1922, då det även stod dans på programmet. President Ståhlberg hade gift om sig 1920 och nu stod frun Ester vid hans sida i rikssalen och skakade hand med över tusen gäster. Hjalmar Appelgren-Kivalo, som var statsarkeolog från år 1915, sägs ha varit rättfram och framförde oförskräckt sina åsikter om aktuella frågor även i offentligheten. Slagfärdigheten framkommer på ett lustigt sätt också i ett brev som uppenbarligen skickades till dottern Linda i London strax före jul 1922, i vilket museimannen, som nyss utnämnts till professor, tecknar en tidsbild med sina ord. Han beskriver bl.a. presidentens bjudning på självständighetsdagen (6/XII) så här:

”Hemskt mycket folk, säkert tusenfemhundra personer. Varmt. Rörelse fram och tillbaka och trängsel. Damer och herrar. Många damer i så få klädtrasor som möjligt. Bland herrarna attraherade framför allt de utländska ambassadörerna, som hade bröstet fullt av ordnar och band och rockarna fulla av guldränder. En hade en eldröd frack med utsmyckningar.”

Med samtida ögon sett firades denna första kvällsfest alltså i en varm sal som var full av folk, där halvnakna pojkflickor och granna pojkar strosade omkring. Åren 1923 och 1924 var bjudningen återigen mindre till formatet. För mottagningar vid hovet fanns det i sin tur mycket detaljerade anvisningar om klädseln. Till damernas klädsel hörde ett släp som fästes vid axlarna. Huvudprydnaden bestod av de tre vita strutsfjädrar som ingår i prinsen av Wales vapen och en vit tyllslöja som hängde ner från dem. Kvinnor med shinglat hår tvingades använda tiara för att få strutsfjädrarna att hållas på plats. Till klädseln hörde dessutom långa handskar. Blombukett och solfjäder var frivilligt. Gunvor Planting presenterades 1928 vid det engelska hovet som den första finländska debutanten.

8 Republikens presidents maka, fru Signe Relander, är inte bara ihågkommen som vacker, utan även som en bildad och elegant societetsdam. Den beige, pärlbroderade klänningen i sidencrêpe som syns på bilden tillverkades av syateljén Salon de Mode Jenny Kuosmanen i Helsingfors 1925 inför den svenska kungen Gustaf V och drottning Victorias statsbesök och tillhör Finlands nationalmuseums samlingar. Bild: Museiverket.

9 Den finländska debutanten Gunvor Plantings klänning av atlassiden tillverkades 1928 av hovleverantören Reville Terry. Klänningen sades vara diamanté, eftersom alla sömmar pryds av ett strassband. Kjolen fick dock inte vara så kort som tidens aftonklänningsmode skulle ha förutsatt. Skorna skulle vara pumps som passade till klänningens färg. Bild: Jan Lindroth.

Skillnaderna i samhället jämnades ut, även om stadsborna hade ett försprång i fråga om modet. Kvinnorna fick en mer jämställd ställning i arbetslivet, privatlivet och det politiska livet. Tidskriften Kotiliesi, som har kommit ut sedan 1922, bjöd vid sidan av annan upplysning även på artiklar om klädsel, hälsa och skönhetsvård också för landsbygdskvinnornas behov. Tidens utländska modejournaler med färgteckningar visade vad som var chic ute i världen. När man jämför dessa teckningar med de kläder som har bevarats i museisamlingarna kan man lätt konstatera att de nyaste vindarna blåste även hos oss. Coco Chanels lilla svarta, som har blivit en klassiker, lanserades 1926 och blev modets Ford, och den lever fortfarande sitt eget stilmedvetna liv hundra år senare.

10 Den vadlånga visitklänningen av svart sidensatin från omkring 1926 är ett tidsenligt exempel på Chanels den lilla svarta-mode. De aphårsutsmyckningar som pryder kragen och ärmlinningarna på eftermiddagsklänningen av siden var populära på aftonkappor i art deco-stil. Tidens handväskor var också platta: aftonväskan av silverfärgat metallnät och puderbörsen, som broderats med guldfärgade och vita glaspärlor i rombmönster, representerar stilen på periodens accessoarer när den är som sakligast. Bilder: Markku Haverinen, Museiverket.

11 Damskorna var vackra som smycken med sina franska klackar och långa, avsmalnande tåspetsar. Två par Pelz-skor från Wien: de mörkvioletta pumpsen som är prydda med små pärlor är från 1920, medan silverbrokadskorna användes som bröllopsskor 1923. Bilder: Markku Haverinen, Museiverket.

Kvinnor kunde visa sig offentligt i långbyxor först under första världskriget. Man hade ändå försökt använda detta manliga plagg redan tidigare för att uppnå jämställdhet. Paul Poirets byxdräkter från början av 1910-talet blev fortfarande kvar på visningsstadiet. Kriget, eller med andra ord praktiken, gjorde byxor och overaller till arbetskläder för kvinnor. Idrottens popularitet ledde till att både designen och skärningen förenklades. Rörelsefriheten – i synnerhet kvinnornas – var av största vikt. Tennis-, bad- och skiddräkter gick i täten för produktutvecklingen. Byxor, shorts, baddräkter och strandpyjamasar hörde till semesterfirandet. Man hittade på sportdräkter och jumpermode.

Vardagskläderna var nu framför allt praktiska. Lättanvända trikåer och fladdriga rayontyger dök upp på marknaden. Kjolfållarna höll sig på vadnivå. Kläderna fick liv med hjälp av tvärsnitt, rynkningar, volanger och asymmetriska eller ojämna fållar. När årtiondet gick mot sitt slut var man redo för en ny trend. Strävan efter genuin kvinnlighet gjorde sig påmind på ett anslående sätt. Med siktet inställt på den vuxna kvinnans dröm började modeskaparna, framför allt Madeleine Vionnet, skapa skickligt snedskurna festplagg med graciösa linjer och så få sömmar och fästen som möjligt. In i balsalarna steg nu en ytterst kvinnlig förförerska i Hollywoodstjärnornas glamourösa stil.

Outi Flander

12 Behagligt svala sommarplagg var användbara också på landsbygden. Den enda utsmyckningen på den rutiga bomullsklänningen i ljuslila och brunt är volangerna vid fållen, som har kantats med violett sidenband. Vändkragen och fickorna på den vita klänningen av linnebatist pryds av ett geometriskt plattsömsbroderi i beige och ljusgrönt. De knappt vadlånga vardagsklänningarna är från mitten av decenniet. Bild: Museiverket.

13 I klänningen av sidengeorgette kan man redan tydligt skönja utvecklingen mot det mer feminina. Traditionen berättar att den klarblå aftonklänningen användes på självständighetsbalen i slutet av decenniet. Bild: Kimmo Ekholm, Museiverket.

Litteratur:

Kopisto Sirkka 1997. Moderni Chic Nainen, Muodin vuosikymmenet 1920-1960. Helsinki.

Lussier Suzanne 2003. Art Deco Fashion. Singapore.

Bildgalleri:

Modeteckningar från de franska modejournalerna Très Parisien 1922 och 1925, Quelques Idées 1923 och julnumret Art-Goût-Beauté 1929.