De kviltade skorna köptes till Finlands nationalmuseums (då Statens historiska museum) samlingar år 1912 av handelsmannen och hembygdsmannen Johan (Juho) Viktori från Kotikoski (1873–1948). Kotikoskis affär låg i byn Saakoski i Korplax, och härifrån gjorde Kotikoski resor till hela mellersta Finland för att förvärva etnografiska föremål. Han skaffade föremål dels till Nationalmuseet, dels även till Tavastlands museum och Alexandermuseet i Sankt Petersburg. Kotikoski dokumenterade också olika lekar och gamla sedvänjor och gav ut verket Hämäläisiä joulutapoja ja leikkejä (”Tavastländska julseder och lekar”).

De kviltade skorna från Jämsä är tillverkade genom att klä fotdelen på yllesockor med tyg och sy på dem sulor som förstärkning. Sulorna består av flera lager tyg som kviltats samman med tjockt snöre. Till slut har fotdelarna på skodonen behandlats med tjära. I Jämsä kallades dessa kviltade skor som nu valts till månadens föremål för tikkatääppäät (”kviltade stövlar”).

Från trastossor till kviltade skor

Redan på 1700-talet, kanske till och med tidigare, användes i Finland trastossor som tillverkades genom att sy tygstycken på sockor. Speciellt under tossornas sulor syddes flera tyglager, allt efter behov, och nya lager syddes på allt efter som tossorna slets. Även dessa kviltade skor är sockor som förstärkts med tygstycken, men på dem har sulorna förstärkts med snöre eller något annat material. Den finska benämningen på dylika skodon, tallukas, är känd redan från 1700-talet, men information om vilka material som på den tiden användes för sulorna och hur sulan tillverkades saknas.

Av återvunna material och billigt

Populariteten av kviltade skor byggde på att de kunde tillverkas billigt av gamla klädesplagg och på att användaren själv kunde tillverka dem med mycket enkla verktyg. Skodonen tillverkades av återvunna material som man oftast hittade hemma: gamla yllesockor, tygbitar och lin- eller ullgarn, vid behov tjära. Materialen var billiga, men tillverkningen var mödosam och tog tid, varför tillverkningen måste ske i god tid före vinterkylan.

Man började med sulan, som tillverkades av kraftigt tyg. Blångarnsväv och i synnerhet säckväv var lämpliga material. Man lade flera, ofta 4–6 lager tyg på varandra, ibland upp till 15 lager. Det nyaste och kraftigaste tyget kom underst för att skydda mot slitage. Mellan tyglagren kunde man lägga bitar av ylletyg eller till och med ett näverflak som skydd mot fukt.

Sulan klipptes till rätt storlek och form med hjälp av en läst. Kanterna på det understa och översta tyget lämnades några centimeter bredare än själva sulan. Dessa tunnare kanter kunde enklare vikas upp över fotdelen. Lästen var vanligtvis rak, med andra ord likadan för båda fötterna. Därmed behövdes alltså bara en läst.

Sulan kviltades, alltså vadderades, med tvinnat, ett par millimeter tjockt lingarn av det finaste linet. Lingarnet syddes med täta stygn genom alla tyglagren, från sulans mittdel utåt. Samtidigt formades sulan till en trågliknande form och de tunnare kanterna viktes uppåt och hälen gjordes rund. För att sy sulan krävdes starka fingrar, eftersom garnet behövde dras genom flera tyglager. Som hjälp kunde man använda en syl med vilken man gjorde hål genom tyglagren.

Skokonstruktionens stomme består av en tjock yllesocka eller ibland av vadmalstyg eller tjockt klädtyg från herrkläder. Vanligtvis använde man gamla sockor, vars skaft ännu inte slitits lika mycket som fotdelarna och som därför ännu var användbara för skodon. Ibland stickade man nya sockor och i garnet kunde man lägga till hår från ko för att ge styrka. Sockorna hade vanligtvis ett kort skaft som gick till strax ovanför vristen. När man förstärkte sockan stoppade man lästen in i sockan och sydde fast tygstycken på sockans fotdel. Också sockskaftet kunde kläs med tyg, speciellt om det var slitet. Till slut syddes sockan och sulan samman.

Om de kviltade skorna skulle användas till exempel vid svedjebruk eller på fuktiga gräsängar tjärades fotdelarna. Allt för mycket tjära måste dock undvikas, för detta hade gjort skorna kalla. Tjäran applicerades i ett par tunna lager som fick torka emellan. Kviltade skor med tjärade sulor höll upp till tre vintrar. I Jämsä kunde sulorna behandlas med en blandning som innehöll tjära och talg och som kokades i en gryta.

Hälarna kunde också förstärkas med spik. I Nationalmuseets samlingar finns kviltade skor från Sibbo, vars hälar är förstärkta med spik och som har lädersulor.

Skotillverkarna

Kviltade skor tillverkades oftast hemma på kvällskvisten. Hemma fördelades arbetet oftast så att kvinnorna stickade sockorna och männen sydde sulorna. Man lärde sig arbetet redan som ung: i Asikkala skulle pojkar kunna hantverket efter att ha fyllt tio.

Kviltade skor kunde också köpas av mästare som tillverkade dem, hade dem på lager och färdades runt i byar och sålde dem. Om man ville spara i materialkostnaderna, lämnade man materialen för tillverkningen till den som tillverkade skorna och lät tillverka måttbeställda skor. Skomästarna kunde också resa runt från hus till hus och tillverka skor som passade de boende. Tillverkningen av kviltade skor var en bisyssla som gav sidoinkomster, men som för sig inte räckte till som försörjning. Yrkesmässiga skomakare tillverkade inte kviltade skor, så med dem uppstod ingen konkurrens.

Nästan för alla väder och tillfällen

Kviltade skor användes mycket som varma arbetsskor i södra Finland, framför allt i Satakunta och Tavastland. Liknande skodon har även använts på andra ställen, skor med flätad sula finns bland annat på Ösel i Estland och även annanstans i Europa.

Kviltade skor var utmärkta vid minusgrader, men odugliga när temperaturen steg över noll. I Kjulo sades att skorna började ”prata” när de blev blöta i töväder. Kviltade skor användes av både män och kvinnor, främst hemmavid, men då de var väldigt användbara blev de till slut accepterade även i kyrkan, på fester eller på dans. I ladugården eller för körning av dynga var de dock inte lämpliga, eftersom den fuktiga dyngan skulle ha sugits upp av dem.

Vid hård kyla använda man sockor inuti de kviltade skorna. På vintern stoppade männen byxbenen innanför skoskaften och skaften kunde också knytas med snören för att hindra snö från att tränga in i skorna. Även om kviltade skor egentligen användes vid minusgrader hade man användning för dem även på sommaren, vid svedjebruk och höbärgning. Vid svedjebruk måste skorna blötas för att de inte skulle fatta eld. På sommaren använde man vanligtvis gamla och slitna kviltade skor. En fördel med dessa var luftigheten, skorna var inte bara varma på vintern utan även svala på sommaren. Eftersom skorna tillverkades med samma läst för både höger- och vänsterfoten, kunde de användas växelvis på båda fötterna. På detta sätt slets de jämnt och höll längre.

Till en början användes kviltade skor av såväl husbönder som torpare, men när användningen av dem minskade började de betraktas som skor för fattiga. I Kuhmois sjöngs en sång till ringleken som beskrev ställningen för användaren av kviltade skor – de är fina och praktiska, men i dansen vinner den som har riktiga skor unga flickors hjärtan:

Tallukas se sievä kenkä, ei sen korko loska,
ei se vaaria herätä, ei muorin päätä nosta.
Minä tanssin tallukkaassa kengällisten kesken,
luulin saavani nätin tytön, sainkin vanhan lesken.

Under nödåren på 1900-talet vidareutvecklades av kviltade skor olika slags skodon som påminde om finare skor. Konsten att tillverka dessa spreds genom kursverksamhet och anvisningar. Kviltade skor används fortfarande och många institut runt om i Finland ordnar kurser i tillverkningen av dem.

Sari Tauriainen

Källor

Lehtinen Ildikó, Sihvo Pirkko 2005. Rahwaan puku. Museovirasto, Vammala.

Lehtonen Juhani U. E. Puukengät, rättitöppöset ja tallukkaat. Suomen kansankulttuurin kartasto, Aineellinen kulttuuri, toim. Vuorela Toivo, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 325. Helsinki 1976.

Lehtonen Juhani. Tallukkaat. Suomen museo 1963.

Kauppias J. V. Kotikoski 60-vuotias. Sisä-Suomi, 03.12.1933, nro 279 A. Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot.

Virrankoski Pentti 1994. Käsitöistä leivänlisää. Suomen ansiokotiteollisuus 1865–1949. Helsinki.

Vuorela Toivo 1973. Suomalainen kansankulttuuri.

Vuorela Toivo 1981. Kansanperinteen sanakirja. WSOY. Porvoo.