Månadens föremål i januari är denna fiskkrok från Lillkyro. Den skaffades till Finlands Nationalmuseums samlingar i juli 1904.

Det är sant att livets manifestationer på vintern är mycket svaga jämfört med det nyansrika liv som kan observeras i våra vatten på sommaren, men ändå finns det rörelse och pågår en kamp om tillvaron också på vintern, ett utrotningskrig varelserna emellan, samt nya varelsers skapelseaktiviteter. När midvintern infaller i februari, då kylan pinar i varje vrå och snön virvlar upp i drivor, är laken som aktivast och leker. På dessa lystna platser samlas även matfriare i stora mängder: där finns abborrar, gärsar, små lakar och alla möjliga andra fiskar, som glupskt kalasar på lakens nylagda rom. Och även på vintern mumsar rovfiskarna i sig en liten fisk här och en annan där.

Fiskkrok av trä

Denna maskkrok från Lillkyro är gjord av ett enda trästycke och bunden på en 18 cm lång träkäpp. Träkäppen kallas även för stake. Linan är med största sannolikhet av hampa eller lin. Staken är vass i ena änden och trubbig den andra. En viktsten är också knuten till tråden.

Staken och kroken skaffades till Finlands Nationalmuseums föremålssamlingar 1904. Träkrokar användes knappt längre på 1900-talet, och även i slutet av 1800-talet användes de främst för att fiska lake. Träkrokarna var oftast hemmagjorda, medan metallkrokar fanns tillgängliga fabrikstillverkade redan i början av 1900-talet.

Träkrokar tillverkades vanligtvis av hårda träslag som en, ljung eller gran. Eftersom vattnet mjukade upp även det hårdaste träet, tillverkades krokar också av ben. I en krok kunde två material kombineras, och då tillverkades den vassaste delen av kroken av ben eller metall, såsom ståltråd.

Ljustring med stake

Staken slogs antingen diagonalt mot vakens kant eller tvärs över vaken, vilket gjorde att kroken och viktstenen hängde i vattnet. Laken är en djupvattenfisk, vilket innebär att även kroken sänktes nära botten. Kroken fick dock inte sänkas så långt ned att den fastnade i botten, eftersom kräftdjuren då kunde komma åt att äta agnet, det vill säga betet som satts på kroken. Laken äter bäst på natten. Därför kunde agnet lyftas upp till ytan under dagen, längre bort från kräftdjuren.

Som agn användes vanligen levande småfiskar, såsom nors eller gärs. Det kunde vara svårt att fånga tillräckligt mycket levande småfiskar på vintern, så på de största fiskeplatserna odlade man dessa. Rudor kunde till exempel odlas i slutna dammar och lergropar. Betesfisk förvarades också i vattnet, till exempel i sumpar av näver.

Betesfisken sattes på kroken så att den långa och raka delen av kroken var inne i fisken på längden och hullingen i mitten kom genom magen på fisken. Efter det kunde man ännu linda linan som kroken var fäst vid runt fiskens kropp.

Vid ljustring med stake behövde fiskaren inte vara vid vaken hela tiden, utan kroken kunde lämnas kvar i vattnet några dagar. Beroende på fiskart kunde betesfisken leva krokad från en dag till upp till några dagar.

Vinterfiskarens utrustning

Vinterfiskarnas utrustning bestod vanligen av en släde, stör eller yxa, spade eller skopa, beten, hydda och tillbehör för lägereld. I utrustningen ingick även en kont för matsäcken och till exempel en trätunna eller näverkont för förvaring av betesfisk. Stören och yxan användes för att ta upp vaken, och spaden eller skopan användes för att skyffla snö och skyffla bort isslask från vaken. Hyddan utgjorde ett skydd mot vinden.

Det gamla sättet att fiska, som även användes för att fiska lake, var stötfiske. Andra benämningar var klubbfiske och fiske med yxhammare. Stötfiske bedrevs vanligen på senhösten, då man redan kunde gå på istäcket på sjöarna, men när det ännu fanns bara lite snö. Laken under isen bedövades genom att klubba den med en träklubba eller en yxhammare. Därefter gjorde man en liten vak vid fisken, och lyfte upp den på isen genom hålet.

Kerttuli Hoppa

Utdraget är från P. Brofeldts bok Talvikalastus (Vinterfiske).

Källitteratur

• Aulio, Olli toim. 2010. Vapaa-ajan kalastaja. Neljästoista painos. Gummerus.
• Brofeldt, P. 1927. Talvikalastus. Otava.
• Sirelius, U. T. 2009. Suomalaisten kalastus I–III. Näköispainos vuosina 1906–1908 ilmestyneistä teoksista. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1252, Tiede.
• Tiainen, Sulo toim. 1995. Jokamiehen talvikalastus. SMKL.
• Uitti, Anssi toim. 2011. Talvikalastus 2011. Erä vuosikirja. Otavamedia.
• Vuorela, Toivo 1975. Suomalainen kansankulttuuri. WSOY.