Tidningsmannen I. K. Inha (1865–1930) köpte dessa broderade axelstycken för en damskjorta (fi. muiskat) i Kokkosalmi, Vitahavskarelen. Han gjorde år 1894 en fem månader lång resa till trakten tillsammans med språkforskare K. F. Karjalainen (1871–1919).

Av Inhas finansieringsansökan till Finska litteratursällskapet framgår att resans främsta syfte var att ta fotografier som skulle kunna användas som illustrationer i Kalevala och som komplement till Elias Lönnrots reseskildringar. Inha hade år 1889 utbildat sig inom fotografering i Grönenbach i södra Bayern och i Wien.

Fotografierna som Inha tagit i Vitahavskarelen är mycket kända, men utöver dem samlade han in ungefär 100 föremål som sparats i Finlands nationalmuseums (då Statens historiska museum) finsk-ugriska samlingar. I denna föremålssamling ingår en betydande mängd textiler. Utöver damskjortor och axelstycken finns det långsmala karelska handdukar, (fi. käspaikka), huvudbonader för kvinnor (fi. sorokka), broderimönster samt flerfärgsstickade vantar och strumpor som alla är dekorerade med broderier. Sådana textiler finns det fler än 60 stycken av.

Mönstret på det broderade axelstycket är geometriskt och sytt med förstygn med röd tråd. Den ursprungliga beteckningen i föremålsförteckningen, som tydligen har antecknats av Inha, är ”Sunkun koava?”. Senare har informationen om föremålet kompletterats på museet med uppgift om att det torde vara fråga om den ryska staden Sunga, varifrån mönstret (fi. kaava) härstammar. Till staden som låg vid Onegasjön gjordes under sent 1800-tal handelsresor från Vitahavskarelen, när handeln mot Finland hade minskat. Inha skriver att man på vintern tog med sig vilt och pälsar till Sunga och med sig hem hade man tyger, sömnadsarbeten och lyxartiklar.

Dokumentation av ett vitahavskarelskt bröllop

En viktig händelse under Inhas och Karjalainens resa var ett ”låtsasbröllop”, som arrangerades för de två resenärerna och där traditionella bröllopsceremonier ingick. Detta var en performance som skulle ge en bild av hur bröllop firades och som Inha fotograferade. Resekompanjonen K. F. Karjalainen skrev utifrån intervjuer och sina iakttagelser på bröllopet en flera tiotals sidor lång beskrivning av bröllopet, som publicerades i Inhas reseskildring Kalevalan laulumailta. För dessa två representerade bröllopet, med sina många förberedelser och magiska ritualer, den gamla och ursprungliga karelska kulturen.

Textiler var en viktig del av det traditionella bröllopsfirandet och de intresserade Inha också med tanke på insamlingen av föremål. Bruden tillverkade sin egen hemgift som hon fick med sig från barndomshemmet när hon flyttade ut. Dessutom skänkte hon textiler som gåvor till bröllopsgästerna, sina kommande familjemedlemmar och bröllopsfunktionärerna. Man förberedde sig på dotterns giftermål genom att spara broderade textiler, till exempel just skjortans axelstycken, till hemgiften. Axelstyckena kunde tas loss från gamla och slitna skjortor och återanvändas.

Inha skriver om hur han lyckades köpa ”en hel hög med gamla broderier i Uhtua, en del som broderats med silkestråd och rätt så särpräglade mönster. Numera har denna sömnadskonst nästan helt glömts bort, men här och där fanns det ännu axelstycken i botten av kistorna och de gav människorna bort utan sorgmod.”

Radera det moderna

Inhas och Karjalainens resa sammanföll med en tid då fabrikstillverkade tyger gjorde sitt intåg. Inha blev tvungen att konstatera att den traditionella handarbets- och broderikonsten höll på att försvinna. Unga kvinnor använde redan den ryska sarafanen, som tillverkades av köpta tyger, i stället för den gammalmodiga hängselklänningen (fi. kosto). Männen i sin tur hade likadan klädsel, oavsett om man var finsk eller rysk, och herrkläderna saknade karelska särdrag.

Kalevala (1835 och 1849) påverkade sättet att se på och tolka den karelska kulturen för de finländska karelianisterna som reste i Vitahavskarelen på 1890-talet och till vilka även Inha räknades. Inha skriver om hur ”Kalevalas hembygd”, som på senare tid fallit i glömska, och ”de urgamla dikterna som Lönnrot samlat” lockade honom att göra resan. Intresset riktades mot allt gammalt. ”Jag gick runt i byn på dagarna och letade efter allt möjligt gammalt, byggnader, träsniderier, broderier, en gubbe med stolt hållning eller en gumma som var gråterska…”

Inha iakttog det han såg med en tidningsmans yrkeskunskap. Han märkte förändringen i kulturen och samhället, även om detta inte kommer fram i samlandet av föremålen. Han lade märke till att vardagsföremålen var nyare i husen i Vitahavskarelen jämfört med södra Karelen på den finska sidan och att husen var modernare än i Savolax. Samovaren och tedrickandet var en nymodighet i norra Ryssland och Karelen under sent 1800-tal, vilket Inha dokumenterade, om än inte i form av föremål. En besvikelse i viss mån torde ha varit att han inte lyckades se en enda kantele under sin resa, och att instrumentet för den delen knappt ens var känd.

Inha samlade på föremål med vars hjälp man kunde resa tillbaka i tiden, till en plats som kunde definieras representera Kalevala. Med hjälp av broderade textiler som bevarats från en generation till nästa, men som inte längre användes, kunde en ta sig till ”moamos moamos”, det vill säga mormoderns tid eller till och med längre bak i tiden. För detta var tygbitar, såsom axelstycken, den broderade framdelen på huvudbonaden sorokka och broderimönster ett tillräckligt bevis.

Vid sidan av Inha dokumenterade under sent 1800-tal, i synnerhet på 1890-talet, också många andra samlare och resenärer, allt ifrån konstnärer till arkitekter, de dekorativa mönstren och ornamentiken i ryska Karelen. Material samlades in för att bearbeta den finska stilen. Ändå missade man att dokumentera och förbisåg många fenomen i den karelska kulturen. Kalevaladagen och den finska kulturens dag firas den 28 februari. Dagen är en påminnelse för oss om att finskhet och finsk kultur också byggdes med inslag som hämtats från den karelska kulturen och som man avgränsade så att det motsvarade de egna, nationella målen.

Anna-Mari Immonen

FINNA-länk till föremålen

Litteratur

Inha, I. K. 1999 (1911): Kalevalan laulumailla. Elias Lönnrotin poluilla Vienan Karjalassa. Kuvaus Vienan Karjalan maasta, kansasta, siellä tapahtuneesta runonkeruusta ja runoista itsestään. Pekka Laaksonen (toim.). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki.

Sihvo, Hannes 1973: Karjalan kuva. Karelianismin taustaa ja vaiheita autonomian aikana. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 314. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki.