Byggnader

Till museiområdet på Fölisön har man flyttat byggnader som är typiska för de olika landskapen i Finland. Byggnaderna ger en bild av vår byggnads- och boendekultur från 1700-talet till 1900-talet.

Antti (stängt 2024)

Antti gård, som är kringbyggd, flyttades under åren 1930-31 till Fölisön från Korpi by i Säkylä socken i Nedre Satakunta. Kringbyggda gårdar var vanliga i sydvästra Finlands jordbruksområden, där tegskifte tillämpades och där byar hade uppstått vid älvmynningar och bildat täta rader eller grupper av byar vid insjö- och havsstränder.

Anttigårdens byggnader är grupperade runt en rektangulär gårdsplan, som är uppdelad i en mangård och en fägård. Runt mangården har utöver bostadshuset uppförts kläd- och loftbodar, matkällare, brännhus och bastu. På fägården står fähus för svin, får, kor och oxar samt foderlador för djuren. Mellan fägården och mangården står en byggnad, där husbondens ogifta bror bodde och hade sitt eget hushåll, fastän han arbetade på gården.

Anttigårdens huvudbyggnad uppfördes efter år 1820. Den egentliga bostaden i huvudbyggnaden omfattar ett stort pörte och en bagarstuga, två farstukammare samt en sal och en salskammare med egen ingång. I pörtet vistades man i huvudsak under dagen, här intogs måltiderna, här utfördes kvällssysslor och här sov gårdens barn samt pigorna och drängarna. I stugan tillredde man mat och bakade bröd. Säkylä hör till det område där man åt hårt bröd och bakade storbak ett par gånger om året. Brödet torkades på taksparrar i stugan och fördes till sädesboden, där det förvarades. Gårdens husbondefolk sov i en egen kammare och den giftasvuxna dottern sov i sin kammare. I salen hölls fester, bröllop, begravningar, husförhör och ambulerande skola. Vid andra tider stod salen kall. I salskammaren inkvarterades gäster.

På grund av brandfaran byggdes sädesbodarna ofta utanför gårdsplanen, likaså bl.a. rian. Ytterom Antti gård fanns dessutom ett vedlider samt olika skjul för arbetsredskap, kärror och hjul.

Idensalmi prästgård

Idensalmi landskommuns prästgård har uppförts av kyrkobyggaren Simon Silven 1797-98. Johan Lagus var vid den tiden kyrkoherde i Idensalmi. Ursprungligen omfattade byggnaden sex rum, kök och tambur. Senare under 1800-talet förstorades byggnaden så att lägre flyglar byggdes till i vardera gaveln. När byggnaden räddades från att rivas på 1960-talet, fördes endast den äldsta delen av byggnaden med mansardtak från 1700-talet till friluftsmuseet.

På Fölisön var rummen i byggnadens ena gavel inredda i prästgårdsstil och i andra änden fanns friluftmuseets kontor. Prästgården restaurerades 2018 och idag innehåller byggnaden bl.a. museibutik, mötesrum att hyra och verkstadslokaler. Bakom byggnaden finns en bruksträdgård, modellerad efter prästgårdarna på 1700- och 1800-talen.

Tillgång till prästgården och trädgården är gratis under museets öppettider.

Ivars

Ivars gård, som är från Närpes, byggdes år 1764. Prosten Henrik Johan Carlborg antas ha låtit bygga gården. Han dog dock redan 1766. Ivarsgården hade köpts i sonens, Jacob Henrik Carlborgs namn 1763. I karaktärsbyggnaden som har två våningar kan man skönja flera drag som är typiska för ståndsmässiga byggnader. Planlösningen påminner mycket om planen för majorsboställen från 1730-talet.

I början av 1800-talet överläts gården till en bondesläkt och fungerade också som gästgiveri. När tsar Alexander I reste till Finland år 1819 för att bekanta sig med landet gjorde han också ett uppehåll på Ivars. Inför detta besök rustades gården upp: framför ytterdörren byggdes en farstukvist med empiredekor och vid ena gaveln i övre våningen inreddes en s.k. kejsarkammare. Väggarna kläddes med gröna tapeter och dekorerades upptill med en målad empirefris. Dessutom murades en kakelugn på fötter i rummet.

På sin ursprungliga plats var Ivarsgården på varje sida omgiven av byggnader. Portbyggnaden som varit belägen mitt emot huvudbyggnaden har också flyttats till friluftsmuseet. I portbyggnadens nedre våning finns ett stall och en bod och i övre våningen finns två loft som användes som sovplatser under somrarna. Till höger om mangården finns nämndeman Hedmans lillstuga, en typisk gammelmansbostad, som rymde en stuga och ett par små kammare. Lillstugan kommer från Övermark.

Kahiluoto herrgård

Kahiluoto herrgård har flyttats till Fölisön från en holme med samma namn i Tövsala. Ägarna till Kahiluoto gård är kända redan från medeltiden, då den ägdes av släkten Ille. Därefter ärvdes den inom släkterna Footangel och Stark.
Agneta Eleonora de la Myle lät troligen ca 1790 uppföra huvudbyggnaden, som senare flyttades till museet. Den äldsta avbildningen av gården är en tuschlavering av F.L. de la Myle från år 1796. I början av 1800-talet bytte gården ägare i snabb takt, i slutet av århundradet ägdes den av samma släkt och såldes till sist till en bondesläkt. Då man inte längre hade användning för huvudbyggnaden såldes den till museet och man flyttade den till Fölisön år 1926.

Huvudbyggnadens mittparti består av två våningar. Planen över bottenvåningen följer Carl Wijnblads mönsterritningar, vilka publicerades 1755. Fasaden har två entréer, vilket var sällsynt vid den tiden. Farstukvistar fanns inte. Från farsturna gick trappor till övre våningen. I byggnaden finns tre salar, kök och nio andra rum.

På Fölisön har väggarna i matsalen och i nedre våningens hörnsal klätts med gustavianska tygtapeter, som kommer från Olkkala gård i Vihtis. Salarna och sovrummet i nedre våningen, fruns rum och godsägarens rum har inretts i 1700-tals stil. Inredningen härstammar från olika gårdar. Nedre våningens hörnrum har inretts till förmak i biedermeierstil och övre våningens gästrum har försetts med biedermeier- eller nyrokokomöbler. Det stora köket på Kahiluoto med sin väldiga ugn påminner om bondstugor. Kökets öppna hyllor hör till den ursprungliga inredningen.

Karuna kyrka

Karuna kyrka är friluftsmuseets äldsta byggnad. Den byggdes under åren 1685-86 och flyttades till museet 1912. Ägaren till Karuna gård i Sagu, friherre Arvid Horn, lät uppföra kyrkan till sin egen kapellkyrka. I kyrkan hade han patronatsrätt, det vill säga rätten att själv välja präster. Kyrkan uppkallades efter hans andra hustru Maria Elisabet.

Kyrkan hade ursprungligen valmtak och plant mellantak. Åren 1773-74 fick kyrkan vid reparationer som utfördes under byggmästare Anders Wahlbergs ledning ett brant tak täckt med spånor. Mellantaket välvdes och de ursprungligen fyrkantiga fönstren gjordes rundbågade. Till minnet av denna omfattande ombyggnad uppsattes på kyrktaket en vindflöjel som bär årtalet 1774.

Kyrkan var ursprungligen försedd med väggmålningar: fönstren inramades av blomgirlanger och nedtill på väggarna hade man målat draperier. Senare täcktes målningarna med kalk.

Kyrkans predikstol är från 1680-talet och holländsk till stilen. Predikstolens himmel är prydd med Arvid Horns och hans hustrurs Ingeborg Gyldenärs och Maria Elisabet Kruse av Kajbalas vapen.

De dörrförsedda bänkarna i kyrkans främre del var avsedda för herrskapet, som där satt i rangordning. Därefter följde den besuttna klassens bänkar och sedan tjänstefolkets platser. Vad kyrkans sittordning beträffar uppstod ibland hårda tvister.

Kurssi

Av de 20 byggnader som förr hörde till Kurssi gården i Salmi by i Kuortane har endast mangårdsbyggnaden som byggdes år 1825 flyttats till museet. Kurssi gård ägdes av samma släkt från slutet av 1700-talet. Som mest bodde det på gården i slutet av 1800-talet 13-15 personer: husbonden och husmodern, den gamla husbonden och husmodern, en faster, fyra barn samt ett par tre drängar och lika många pigor.

I ena ändan av boningshuset på Kurssi finns en stor, hög stuga. Stugan var husets viktigaste rum. Där lagade man mat och bakade bröd. Man åt och sov också där. Husets andra ända är byggt i två våningar. I den nedre våningen finns förutom farstun en stugkammare, där husbondefolket sov, en framstuga, dvs. en kammare, som var ett slags extra rum, samt en ouppvärmd mjölkkammare. I övre våningen finns en vindsstuga, där bl.a. det gamla paret som levde som sytningar bodde, vindsstugans kammare och vindskammaren, där gårdens döttrar bodde.

För att komplettera huvudbyggnaden från Kurssi gård fördes portbyggnaden från Sippola gård i Ruona by i Kuortane till Fölisön. På Kurssi gård har det funnits en liknande portbyggnad. Förr gick man alltid genom porten när man kom till Kurssi. Portbyggnaden rymmer bl.a. en beboelig ouppvärmd loftstuga och ovanför den finns ett loft, där döttrarna vistades. Loftet var vackert klätt med textilier som var avsedda att fungera som hemgift.

Niemelä torp

Flyttningen av Niemelä torp till Fölisön år 1909 innebar inledandet av museiverksamheten på ön. Konstnären Akseli Gallen-Kallela och arkitekten Yrjö Blomstedt hade lagt märke till det fallfärdiga torpet och dess gamla byggnader vid stranden till Keitele i Konginkangas. Fil.dr. Axel Olai Heikel arbetade flitigt med att flytta byggnaderna. Detta ledde till att han blev friluftsmuseets grundare och senare dess första intendent.

Karaktärsbyggnaden omfattar en rökstuga, en rökbastu och en mjölkkammare. Bastun utgör byggnadens äldsta del. Den härstammar från 1770-talet då torpet grundades. Den nuvarande stugan har byggts år 1844 på den plats där det tidigare stått en stuga. I stugan finns två glasfönster, men båda sidoväggarna har luckor genom vilka man får in mera ljus och frisk luft in i stugan i synnerhet då ugnen värmdes.

Torpets byggnadsgrupp består av 13 olika byggnader. På gårdsplanen finns förutom en kokkåta, stall, lider för fordon, lada och fem bodar som ägs av olika personer och har använts för olika ändamål. På fägården står ladugården och svinstian, litet längre bort finns rian. På stranden står nothuset och en kåta av resta störar samt skilt för sig en potatisgrop.

Niemelä torp har ägts av samma släkt från 1700-talet till 1909, då torpets sista invånare den 80-årige blinde Heikki och hans brors dotterdotter, den 22-åriga Iida flyttade bort från torpet.

Selkämä

Selkämä gården som kommer från Pieksämäki representerar den savolaxiska bostaden, vars byggnader låg i en skild grupp i en backsluttning. Matti Manninen med sin familj flyttade 1842 till den nyligen uppförda byggnaden på nybygget på Selkämä. Manninens släkt bodde på Selkämä tills bostadsbyggnaden, loftstallet och loftboden flyttades till Fölisön år 1961.

Mangårdsbyggnaden på Selkämä är av parstugetyp med en storstuga vid ena gaveln och en matstuga, hörnkammare och ett litet kök på andra sidan om farstun. Längst bort bakom farstun finns en farstukammare som byggts senare.
Storstugan har ursprungligen varit ett rökpörte. Stugans svärtade mellantak är ett tecken därpå. Den nuvarande ugnen är murad av stora stenblock. I stugan uträttades flera olika sysslor. Där gjorde man handarbeten, spann lin och ull och vävde tyg. Männen knöt fisknät, tillverkade träkärl, reparerade slädar och gjorde andra snickeriarbeten. När man snickrade flyttades hyvelbänken in i stugan. Tjänstefolket sov vintertid i storstugan och husbondefolket i kamrarna. Maten tillreddes i matstugan och för det mesta åt man här. Köket var ett hjälputrymme och förvaringsplats för matvaror.

Av Selkämägårdens byggnader flyttades endast loftboden till museet. I loftbodens nedre våning finns spannmålsbod och köttbod och i övre våningen sovbodar samt stall. I nedre våningen finns det egentliga stallet och i övre våningen finns höskullen. Selkämägårdens pelarladugård kunde inte längre flyttas till museet men en sådan planeras i samband med en savolaxisk gård.

Pertinotja

Pertinotja gården har flyttats till museet sommaren 1939 från Suojärvi i det förlorade området i Gränskarelen. Huset är av nordrysk typ. Under samma tak finns utrymmen för såväl människor som djur. Spirdo Makkonens hus sattes i beboeligt skick år 1884 och enligt karelsk sed bodde här en storfamilj.

Byggnaden är i två våningar. I nedre delen i boningsrummet finns förrådsrum utan fönster, i övre våningen pörte och gästrum. Ikonen i en vrå i pörtet vittnar om invånarnas ortodoxa tro. Ugnen nära pörtets dörröppning värmdes dagligen, ty i Karelen var man van vid att äta mjukt bröd, piroger av olika slag och ugnsgräddad mat.

På fäsidan fanns ett större utrymme för kor och får och ovanför detta ett höloft. Via den övre tamburen kunde man gå genom huset till vardera sidan.

Halla

Halla gård flyttades till friluftsmuseet 1965 från Hyrynsalmi, där det hade stått ensamt på ett bergskrön som sed var i Kajanaland. Gårdens pörte med en golvyta på 100 m2 byggdes i början av 1800-talet.

Kammarsidan vid den ena gaveln förnyades helt under 1800-talet av J.A.Heikkinen, husbonde på gården och känd som Halla-gubben. Han var lantdagsman och gjorde sig känd som en föregångare inom jordbruket. Under hans tid blev Halla känt bl.a. som tillflyktsort för jägarrörelsen.

Hallagården var bebodd ända till år 1958. Pörtet bibehöll ända till slutet sin karaktär av ett ödsligt arbetsrum. Här utfördes ett flertal arbeten i anslutning till självhushållet, man tillverkade t.ex. kärl och slädar samt tjärtunnor. Här slaktade man även djur och skodde hästar. I pörtet sov drängarna, renkarlarna, skogsarbetarna och resande. I synnerhet i marknadstider var det många som övernattade här och dörrarna var aldrig låsta.