Slottsnäsets fängelsehistoria

Död eller bättring?

Fram till slutet av 1700-talet var de främsta bestraffningsformerna för brott dödsstraff och andra kroppsliga straff samt skamstraff. Utöver dessa kunde man utdöma straffarbete, böter eller fängelse som straff. Enbart fängelsestraff ansågs dock inte vara en tillräcklig skrämselmetod, utan de strängare straffen ansågs vara effektivare förebyggare av brott. Fängelser användes i stor utsträckning som förvaringsplatser för förbrytare innan den faktiska domen verkställdes.

På 1700-talet började upplysningstidens internationella influenser nå vårt land. Till följd av de principer för mänsklighet och tolerans som upplysningsfilosofin stod för, började man i allt större utsträckning tillämpa frihetsstraff i stället för döds-, kroppsliga och skamstraff. Antalet fångar ökade och man behövde fler fängelseplatser. På 1800-talet ledde de nya ideologierna till en reform av straffsystemet. Där syftet med fängslandet tidigare var enbart att förvara och straffa förbrytarna, blev syftet enligt den nya ideologin att även förbättra och uppfostra förbrytarna genom hård disciplin, arbete och undervisning. Dödstraffet fanns i den finska strafflagen fram till 1949, men det hade inte verkställts sedan 1825. På 1800-talet fördrevs de dödsdömda till Sibirien.

I skiftet av 1830- och 1840-talet inrättades Kronoborgs arbets- och korrektionsinrättning i Tavastehus. År 1843 utvidgades arbets- och korrektionsinrättningens lokaler, då en helt ny byggnad färdigställdes för den på västra sidan om borgen. I den nya byggnaden fanns åtta bäddsalar som vardera rymde 12–15 fångar, det vill säga totalt fler än ett hundra fångar. En del av fångarna inkvarterades i gemensamma bäddsalar i borgen och arbetsrummen låg i borgens norra ringmursbyggnad. Till arbets- och korrektionsinrättningen dömdes man antingen tidsbestämt eller på obestämd tid till arbete, bland annat för fylleri, lösdriveri och annat dåligt beteende, eller för att ersätta värdet för den stulna varan. Syftet med arbetsinrättningen var att vänja de ditdömda vid nyttigt arbete och få dem att bättra sig. Verksamheten vid arbets- och korrektionsinrättningen lades ned i slutet av 1860-talet och användningen av både korrektionsinrättningens byggnad och den intilliggande cellbyggnaden från 1871 övergick till Tavastehus straffängelse.

1800-talets nyhet – cellfängelser

Den för allmänheten öppna fängelsebyggnaden färdigställdes 1871 och är en cellbyggnad ritad av arkitekt L.I. Lindqvist och var även Finlands första cellfängelse. På sin tid var den en modern inrättning med system för uppvärmning, ventilation, vatten, hygien och bespisning. Byggnaden är i tre våningar och har dessutom en källarvåning, även kallad jordvåning. De tre cellvåningarna är anslutna till varandra genom en central korridor, som löper genom hela byggnaden. Huvudingången är placerad i mitten av byggnaden, liksom även spiraltrapporna som förenar våningarna och fängelsets administrativa lokaler. På varje våning finns 22 välvda celler på cirka 8 m2. I slutet av 1800-talet och särskilt på 1880-talet byggdes flera cellfängelser av den här typen i Finland och en del av dem används än idag.

Under den senare hälften av 1800-talet blev frihetsstraff den främsta bestraffningsmetoden och de olika typerna av frihetsstraff bestod av tukthus, bestraffning med vatten och bröd och frihetsberövande. Man ansåg sig lyckas bäst med att kurera förbrytare om fångarna isolerades från varandra och man anammade ett progressivsystem för framsteg. Detta förutsatte att man avstod från de gamla gemensamma bäddsalarna och byggde enskilda celler. Man tänkte att om fången bodde ensam i sin cell, skulle hen inte vara utsatt för de andra fångarnas demoraliserande inflytande. I sin ensamhet skulle fången ångra sina dåliga vanor och bli kvitt dem, då hen erbjöds lämplig undervisning, andlig uppfostran och arbete. Enligt progressivsystemet delades fångarna in i klasser, varvid man till en början riktade strängare uppfostringsmetoder till fången i de lägre klasserna och när hen uppvisade idoghet, gott beteende och framsteg, kunde hen avancera till de högre klasserna, där disciplinen lättades och fångarna fick åtnjuta fler friheter.

Tavastehus straffängelse var ett fängelse avsett för män, där man började genomföra dåtidens moderna fångvård, som baserades på enskild isolering och progressivsystemet. Straffängelserna började sedermera kallas för tukthus. Ett tukthusstraff var strängare än ett vanligt fängelsestraff – tukthusfångar isolerades mer totalt från andra och de inledde sitt fängelsestraff i en lägre klass än frihetsberövade fångar. De mest kända fångarna vid Tavastehus straffängelse var Antti Isotalo och Antti Rannanjärvi. Tavastehus straffängelse lade ner sin verksamhet 1881 och fångarna förflyttades till nybyggda Helsingfors tukthus.

Kvinnofängelse intill länsfängelset

År 1881 grundades det för kvinnor avsedda Tavastehus straff- och arbetsfängelse, som sedermera blev Tavastehus tukthus och arbetsfängelse, och slutligen Tavastehus centralfängelse. Man koncentrerade alla landets kvinnliga straffångar till borgen och där inkvarterades även bland annat kvinnor som dömts till arbetsfängelse för lösdriveri, fylleri och dåligt beteende. För kvinnofängelset byggdes otaliga byggnader utanför borgen, bland annat en dagcellbyggnad på borgens norra sida, ekonomi- och servicebyggnader samt ett barnhus för barn till intagna mödrar.

När borgen togs i bruk av kvinnofängelset, förflyttades det i borgen tidigare verksamma länsfängelset till lokalerna för straffängelset för män – till cellfängelset och korrektionsinrättningsbyggnaden, som blev länsfängelsets norra avdelning. Merparten av fångarna vid länsfängelset var män, men bland dem fanns även kvinnor, för vilka de gemensamma bäddsalarna i ena änden av den norra avdelningen omvandlades till en cellavdelning med 23 celler. Männen inkvarterades i cellbyggnaden. I ena änden av den norra avdelningen, där de tidigare gemensamma bäddsalarna låg, blev det bland annat arbetssalar för både kvinnor och män samt en skolsal för kvinnor. I den norra avdelningen har det även funnits bland annat länsfängelsets kyrka, en motionssal, en kantin och ett mötesrum där fångarna träffade sina besökare. I den mellersta delen av byggnaden ordnades några personalbostäder, den största av dessa för direktören. Länsfängelsets fångar var rannsakningsfångar, personer som satt av korta fängelsestraff och bötesfångar.

Leder inte fängelsedisciplin till bättring?

Efter världskrigen genomfördes många reformer inom fångvården, men utvecklingen var inte spikrak. På 1940-talet förkortades arbetsdagarna från tio timmar till åtta timmar och förvaringen av fångarnas personliga tillhörigheter under fängelsetiden förenklades. Den ökade fritiden medförde även möjligheter till klubb- och studieverksamhet samt idrottshobbyer. Man avskaffade spöstraff och inlåsning i mörk isoleringscell som disciplinära metoder. AA-klubbverksamheten som stöd för rusmedelsberoende inleddes 1950 på fängelser. På 1950-talet åtstramades det förra årtiondets lindrigare kriminalpolitik och fångdisciplin, men detta började sedan lindras på nytt på 1960-talet. Då beviljades alla, oberoende av fångklass, brevrätt och besöksrätt, och den dagliga motioneringen blev frivillig.

På 1960-talet började tron på att det var möjligt att förbättra förbrytarna med hjälp av fängelse att försvagas och man började fästa mer uppmärksamhet vid de skadliga effekterna som orsakades av fängelsetiden. Man konstaterade att progressivsystemet och hårda disciplinära tillvägagångssätt var både ineffektiva och skadliga, och man trodde att fångarna skulle utvecklas och anpassa sig till samhället bättre om man strävade efter att ordna förhållandena på fängelset så att de så långt som möjligt efterliknade det normala samhället. Tyngdpunkten började skifta till förbyggande av såväl brottslighet som fängelsets skadliga effekter.

På 1970-talet började man även se brottslighet som ett strukturellt problem i samhället och inte bara ett fenomen som orsakades av individuell svaghet. På 1970-talet gav man lagstiftningsmässigt upp förbättringsmålen för fångar och det nya målet blev att främja fångarnas återanpassning i det fria samhället. Progressivsystemet, det vill säga framstegssystemet och tukthusstraffen avskaffades och man övergick till det unilaterala frihetsstraffet, där straffet var endast frihetsberövning. Man ansåg det viktigt att fångarnas band till samhället inte skulle upphöra helt under frihetsberövningen. Man underlättade besöksrätten och kontakten med familjen, och fångarna kunde betala underhållsbidrag från fängelset med pengar som de tjänade från fängelsearbetet. Fångarna fick rätt att använda egna kläder i fängelset och för dem som hörde till kyrkan blev deltagande vid gudstjänsterna frivilligt.

Brott av sin tid

På 1800-talet var vanliga brott som ledde till dom bland annat förtal, fylleri, lönskaläge och för kvinnor barnamord, i början av 1900-talet oftare fosterfördrivning. Lösdrivare kunde dömas till arbetsinrättningar, vilket i praktiken innebar fängelse. Lagen om lösdrivare var i kraft ända till den senare hälften av 1980-talet, men arbetsinrättningarna avskaffades redan på 1970-talet. Redan före det strävade man efter att i större utsträckning rikta vårdåtgärder mot lösdrivare i stället för straff, eftersom en stor del av dem har missbruksproblem. Våldsbrott och stölder var vanliga både på 1800- och 1900-talen och är det även nuförtiden. Användning av droger kriminaliserades i Finland på 1960-talet och därefter har narkotikabrott blivit ett allt vanligare brott som leder till dom.

Fängelsetiden på slottsnäset upphör

Kvinnofängelset i slottet förflyttades 1972 till nya lokaler i Parola och endast länsfängelset kvarblev på slottsområdet. Fängelsetiden på slottsområdet upphörde 1993, då Tavastehus länsfängelse inledde sin verksamhet i Kylmäkoski och fångarna från Tavastehus länsfängelse förflyttades till det nya fängelset.